Dramatisk middag

Jag har slitit som en galärslav denna vecka. Jag och äldsta sonen skulle fira våra födelsedagar idag. Middag för 30 personer skulle fixas, kakor och bullar skulle bakas och hemmet skulle städas.
Igår kväll betvivlade jag starkt att jag skulle hinna bli klar med allt i tid. Kändes som om jag tagit mig vatten över huvudet och jag insåg att jag inte skulle orka ro detta i land utan hjälp.
Då rycker min yngsta son in. Han stekte 7 kg kött alldeles själv. Jag skar och kryddade köttet. Vi hade ett suveränt team work.
Idag när gästerna droppade in var allt fix och färdigt.

En av gästerna var min syster som är höggravid. Beräknad förlossning var igår och hon har haft förvärkar i en vecka. När gästerna njuter som mest av den goda middagen, någonstans mellan varmrätten och tårtan, så går vattnet. Ett lätt kaos uppstod innan extra kläder hade plockats fram och hon och hennes sambo kommit iväg till BB. Min mamma som borde vara van att bli mormor vid det här laget (hon har 7 barnbarn) blev SÅ nervös. Som tur va behövde hon inte oroa sig så länge...
För 55 minuter senare var det klart!! Vår släkt hade utökats med en till medlem, en liten prins. Han är så efterlängtad och välkommen!

Nu har dramatiken lagt sig...
Gästerna hat gått hem, alla spår av middagen är bortstädade och jag njuter av stillheten och lugnet med ett glas vin. Jag skålar för att jag återigen har blivit moster, att mina barn fått en kusin, att min systerdotter blivit storasyster, att min älskade syster har blivit mamma och att lille F har kommit till världen.
En vanlig lördag för de flesta men för oss förändrardes världen en smula.

SKÅL!!!

Super nollan

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg dök ett roligt minne upp i min röriga och förvirrade hjärna. Det hände sig på den tiden då dator var något nytt och ganska så främmande inslag i vår vardag. Jag fick förmånen att gå en ganska så lång och omfattande datorkurs.
Vi var ca 100 elever och första dagen fick svara på en enkät om våra förkunskaper om datorer. Utifrån svaren på dessa enkäter skulle vi senare delas in grupper. Ungefär 75 % av oss hade inga som helst förkunskaper. Vi hade aldrig arbetat med datorer, hade ingen dator hemma etc. Jag var en av dem.
När grupp indelningen var klar och vi för första gången skulle presentera oss för våra nya klasskamrater upptäckte jag till min fasa att alla i min klass hade datorvana. De flesta hade arbetat eller arbetade dagligen med datorer och vissa hade dator i hemmet. Jag var den enda i klassen som inte ens visste hur man startade en dator.
Givetvis påpekade jag inte för läraren att det måste ha skett ett misstag när det gällde min placering. Jag kämpade på och låtsades som om det regnade.
Studietakten i denna grupp var hög och vi hade många prov. Alla provresultat redovisades inför klassen. Läraren räknade även samman alla provresultat och informerade oss om vilken plats vi hade i klassen, t.ex. femte plats.
Det gick rätt bra för mig, på vissa prov hade jag bäst resultat. När alla prov var avklarade och resultaten sammanräknade slutade jag på åttonde plats. Jag var MYCKET nöjd med min insats eftersom jag räknat med att hamna sist, d.v.s. på plats 25. (Vi var så många i klassen.)

Efter sista lektionen gick hela klassen ut och åt en middag tillsammans med vår lärare. Han informerade oss då om hur indelningen av grupper gått till. Alla som inte hade någon erfarenhet av datorer kallades för nollor, s.k. super nollor, och de som hade erfarenhet kallades ettor. Som jag nämnde tidigare var 75 % av oss super nollor. Lärarna delade in dessa i tre grupper. Den fjärde gruppen bestod av de 25 % som hade förkunskaper, en s.k. elitklass.
Men vår lärare berättade att han och hans kollegor hade velat göra ett socialt experiment. De tog en super nolla och placerade i elitklassen för att se vad som hände. När vår lärare berättade detta spänner han ögonen i mig och säger, - Och den super nollan var du!
Han berättade vidare att alla lärare på skolan därefter följt mina resultat under hela studietiden och att alla varit mycket imponerade och förvånade. I vissa moment hade jag till och med varit bäst i klassen.

Med detta vill jag bara ha sagt att även en super nolla kan slå omvärlden med häpnad!

Ljus i mörkret

Ibland känns livet så mörk och trist. Allt känns tungt, jobbigt och oövervinneligt. Jag är ganska duktig på att tvivla på om jag duger i alla möjliga sammanhang. Detta är givetvis inget jag berättar för andra utan jag kör på och låtsas som att det regnar. Men innerst inne känner jag mig osäker och okunnig. När jag kom in på en eftertraktad utbildning på högskolan kände jag mig som en bluff. Många utav mina kurskamrater hade sökt in till utbildningen flera år i rad utan att komma in. Själv kom jag in på första försöket. Kändes som om jag halkat in på ett bananskal. Mina föräldrar har ingen akademisk utbildning så man kan säga att jag genomgick en liten klassresa. Behöver jag nämna att de flesta av mina kurskamrater kom från en akademiskbakgrund. De kunde rådfråga föräldrar och äldre syskon i mångt och mycket när det gällde teorier, uppsatser etc. Jag hade inte den möjligheten utan fick försöka lita på mig själv. Kände mig mest som en bluff och tänkte att snart kommer de på mig, att jag egentligen inte hör hemma här. Hur som helst klarade jag av mina studier med bravur. Så många superlativ som jag fick för min C-uppstas har jag aldrig, varken förr eller senare, fått. Ingenting behövde ändras eller förtydligas i uppsatsen, den var perfekt. Hade önskat att jag hade en bandspelare och kunnat spela in vad de sa under examinationen så att jag kunde lyssna på det igen. För att påminna och övertyga mig själv om det de sa och att jag minns rätt.

I dagsläget har jag ett ganska tufft jobb. Och trots att jag arbetat i 2,5 år på min arbetsplats känner jag mig fortfarande som nyanställd eller som en pryoelev. Detta är givetvis inget jag berättar för andra utan jag kör på och låtsas som att det regnar. Men innerst inne känner jag mig osäker och okunnig. Har ni hört det förut?
Men nu har jag på två dagar fått komplimanger från två helt olika håll, vilket gör mig jätteglad. Den första komplimangen kom från en gammal kurskamrat jag träffade i fredags. Hon hade hört talas om (lilla) mig. Tydligen hade andra som kommit i kontakt med mig uttryckt att jag var duktig i min yrkesroll. De hade önskat att alla inom mitt yrkesområde skulle vara som jag.
WOW, tänk att lilla jag…… Självklart blir jag nyfiken på vilka de är som säger så fina saker om mig. Och i vilket sammanhang de träffade mig, och vad jag gjorde som var så bra.

Den andra komplimangen kom idag. De var en kollega från en annan avdelning som tyckte att jag utseendemässigt var den ”ballaste” i vårt område. Så min fåfänga fick sig verkligen en kick samtidigt som jag blir super generad. Jag behöver verkligen träna på att ta emot komplimanger!!

Varför skriver jag då allt detta i bloggen??
Jo, för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa om dessa två ljuspunkter när livet känns så där mörk och trist. För jag behöver verkligen stärka mitt självförtroende och min självkänsla med jämna mellan rum. Då kan det behövas gamla repriser ibland.

Budgetlyx

Har varit på konferens i två dagar. Inget märkvärdigt alls. Vi var ca 20 tjejer som bodde på vandrarhem och åt något som liknade skolmat. Men bara att få komma bort från vardagen en kort stund känns som en otrolig lyx.

Vi har förutom själva konferensandet fört långa samtal om stort som smått, druckit mycket vin och skrattat i massor. Sömnen blev väl också si så där...vilket har satt sina spår.
Nu är jag tillbaka i verkligheten och känner mig SÅ trött!

Hushållsnära tjänster

Jag var inte medveten om att vi utlyst en tjänst som piga. Någon som har till uppgift att tvätta, städa, laga mat, planera och genomföra inköp, diska, läsa läxor med barnen, lägga barn, väcka barn, sköta kontakter med skola, ansvara för hushållsekonomin, planera semestrar, boka läkarbesök etc etc….

Jag vet dock att jag INTE sökt denna tjänst. Lik förbannat har jag tydligen fått den anställningen. Har inte den blekaste aning om hur det gick till...känner mig lurad och utnyttjad.
Och det djävligaste av allt är att det är obetalt!!!

Jag tänker säga upp mig.....basåattnivet!!!

Skomakarens barn....

Jag jobbar med familjer i kris och barn som far illa. Många anser därmed att jag borde vara en exemplarisk förälder som inte gör något fel...
Men jag har aldrig träffat en förälder som är perfekt i alla lägen och jag är det inte själv heller. Jag skulle nog bli rädd och börja ställa diagnos om jag träffade någon.
Hur som helst är jag av den sorten som mycket sällan är sjuk. Om jag någon gång får 40 graders feber, ont i kroppen och yrsel så biter jag ihop och går till jobbet i allafall. Om någon frågar hur jag mår svarar jag självklart, bra! Varifrån jag fått detta beteende vet jag inte men två av mina tre systrar är likadana.
Trots att jag anser att man ska vara rädd om sin hälsa så beter jag mig på detta något martyrliknande sätt.
Det mest idiotiska i kråksången är att jag försöker uppfostra min barn till att bete sig på samma sätt.

När vi var på den varma ön fick yngsta sonen ont i ett öra. Han klagade i några dagar men jag svarade bara, "det går över". Vilket det så klart inte gjorde.
Så jag tryckte i honom Ipren morgon och kväll...hjälpte inte heller, värken var kvar. Jag inbillade honom då att vitlök hjälper mot värk i öronen. Pillade in en vitlöksklyfta i hans öra, satte ett plåster över örat så att inte klyftan skulle trilla ut och så fick han gå så en hel kväll. Han såg skitlöjlig ut men tyckte att det kändes bättre efter vitlökskuren. Han sa sig inte behöva fler Ipren, värken var nästan borta.....men bara nästan.

Nu har vi varit hemma i snart en vecka...ikväll grät han för att det gjorde så ont. Hmmm, det är nog dags att ta honom till doktorn. Och jag bara vet att sonen kommer att berätta om vitlöken...
Om doktorn frågar vad jag jobbar med kommer jag skämmas ögonen ur mig....eller så ljuger jag....

I´m back....

Hemma igen....vilket är skönt men kallt. Har haft strålande sol och 35-37 grader i skuggan varje dag. Har gått omkring i bikini och flipflop i två veckor så nu känns det märkligt att pälsa på sig flera lager kläder.
Att ligga i en solstol 8 timmar om dagen är verkligen avkoppling för mig. Det känns som om jag varit ledig betydligt längre än två veckor.
Ja, jag har ju inte bara solat, jag har ju även hunnit läsa 5 böcker, badat, åkt båt, gått på marknad och druckit paraplydrinkar.

Min ekonomi inför denna resa var MYCKET begränsad och jag försökte verkligen snåla. Trots detta gjorde jag av med betydligt mer pengar än jag tänkt. Det var i och för sig värt varenda öre men nu är min kappsäck med guldpengar tom.
Jag inser att jag behöver ett extra jobb. Jag är en extrem arbetsmyra och har massor av arbetslivserfarenhet. Så tips om helgjobb mottages med öppna armar.
Måste ju börja spara till nästa resa....