Surt sa räven....

De flesta som oväntat och plötsligt stöter på en kändis eller någon snuskigt rik person brukar uppleva detta som en ganska angenäm händelse. Det sätter liksom en extra knorr på en annars så grå och vanlig vardag. Så var inte riktigt fallet när jag för ett tag sedan smällde ihop med en. För det första så var själva sammanstötningen av mindre angenäm karaktär. Mannen i fråga följde nämligen inte gällande trafiklagstiftning. Trots att jag panikbromsade och tillbad högre makter så var kollisionen ett faktum. PANG KRASCH BOM!!!! För det andra så visste jag inte ens att han var en känd rikis. Sån koll har jag. Han var dock noga med att poängtera detta faktum för mig.....flera gånger! Han var visst grundare till ett stort och världskänt klädmärke. Som om jag skulle bry mig.

Igår ringde de från försäkringsbolaget och sa att de inte kommer att reparera vår f.d. fina bil. Vi får helgen på oss att tömma bilen på privata ägodelar sedan kommer en bärgningsbil för att transportera bort vår bil för dess sista färd.....till bil-himlen!

Ersättningen vi får är en strunt summa i sammanhanget för det går inte att köpa en likvärdig bil för det beloppet. För en trebarnsfamilj är bilen guld värd och kan inte värderas i pengar.

Vad hände med rikisen då? Ja han stack väl till sitt hus på Tobago och har uppenbarligen glömt mig vid det här laget. För den utlovade klädkatalogen han skulle skicka till mig så att jag skulle få välja kläder som plåster på såren har jag inte sett röken av......

Favorit i repris!

Jag har gjort det igen..... ja, framkallat kort via nätet alltså! (Min framkalla-foton-via-nätet-oskuld försvann igår.) Det är väl ungefär som när man lärt sig cykla. När man väl lärt sig tekniken och kommit underfund med hur man ska synkronisera rörelserna så vill man bara göra det igen och igen och....IGEN! Skulle man trilla omkull så vill man ändå snabbt upp i sadel igen. Så ikväll gav jag mig i kast med att framkalla lite fler bilder. Eftersom jag kände mig lite proffsig och varm i kläderna så testade jag ett annat fotolab. Vad jag uppfattade som en nyfiken tonårs-son kom och ville vara med och välja bilder. Kändes trevligt att sitta tillsammans med ett gemensamt projekt. Själva inledningen fixade jag ganska bra om jag får skryta lite. Då menar jag själva väljandet och uppladdningen av bilder. Fick bara börja från början en enda gång eftersom jag tydligen klickade på nåt....en knapp eller nåt så att allt försvann. Men sen när det var dags för själva finalen så hände det nåt... I de lägena blir jag som Lilla Skutt ungefär, börjar stamma, spela på läppen och sjutton vet om jag inte börjar hyperventilera också. Vet inte riktigt vad som är så hemskt och farligt men man kan ju aldrig vara nog så försiktig när man har att göra med så högtekniska mackapärer. Då säger sonen med sin lugna stämma, -Lugn mamma! Varför tror du jag satte mig här? Jag kan det här, så här gör du......

Snopet! Jag som trodde att han kom och satte sig bredvid mig för att han var lite impad och ville lära sig lite om hur den moderna tekniken fungerar.

IQ chipspåse!

Jag ska gå en kurs i scrapbooking och då skulle man ta med sig minst 10 foton. Inga problem tänkte jag. Har ju hela datorn full av bilder. Kan ju inte vara så svårt att skicka iväg dem för framkallning. Lite klick, klick och så tjoff så åker de iväg ut i cyberrymden för att sen dimpa ner som perfekta papperskopior i min brevlåda. Men jag tror att det har blivit lite fel när de konstruerade mig. Jag tycks ha en dator-allergi som slår ut min annars så skärpta hjärna. Jag förstår att jag har tagit ett kort, det gör jag. Jag försår också att ju fler pixlar desto bättre. Men nu när bilden finns där i datorn och dottern har fixat líte med den. Hur vet jag då pixlar och storlek osv. Tänk om allt bara blir helt fel. Tänk om de kommer att skratta ihjäl sig på fotolabbet. Minns en gång när jag var tonåring och skulle framkalla bilder på 1-timme på Fotoquick på Drottninggatan. Jag tror det var det första stället i Stockholm där man kunde få sina bilder så snabbt. Rätt dyrt var det också vill jag minnas. Nåväl, tydligen så var mina bilder så roliga att personalen skrattade gott åt dem. När jag skulle hämta ut dem fick jag dem gratis. Personalen tackade mig och sa att ett gott skratt förlänger livet. Jag hade förlängt deras liv flera år. Så man kan säga att jag gjorde en god gärning. Så det är väl bara att skicka iväg mina bilder och hoppas på det bästa. Är det för mycket begärt att be om en kinderöverraskning, en godgärning, gratis framkallning och att bilderna blir i rätt storlek. För det kommer kännas djävligt fånigt att komma med min bärbara dator till scrapbooking kursen. Eller så tar jag scrapbookingen till nya höjder. Klistrar in bildskärmen i fotoalbumet och gör ett bildspel.

Skulle man tänka före?!?

Igår var vi och beställde en ny soffa. Den var STOOOOR! Även om vi pratat om det länge så blev det nästan som ett impulsköp. Det är så typiskt mig. Jag hittade en modell som var häftig och ett tyg som var snyggt och beställde. Inget funderande, inte gå hem och kolla om färgen passar. Nä....pang bom...nu beställer vi. Vart skriver jag på? Nu börjar ångesten komma. Tänk om den är för stor för rummet? Eller om färgen inte passar. Eller tänk om jag tröttnar på modellen och tyget efter 14 dagar. Eller att den både är för stor och att färgen inte passar. Ja, att hela soffan är FEL helt enkelt. Nu måste jag gå och våndas i 6-8 veckor innan soffan kommer hem för att se resultatet. Under tiden jag våndas ska jag ordna ett kalas för dottern som fyllt år. Gästerna ska få sitta i vår gamla "fulsoffa".

Mentor sökes!

Det är bara att bekänna färg på en gång.... Vad har jag gett mig in på. Såg att jag stavat fel och glömt nåt ord i förra inlägget. Men hur jag än försöker hajjar jag inte hur jag ska kunna rätta till mina misstag. Jag behöver en läromästare.....

Ja, ja....jag gör väl det då!

Mina två bloggande tonåringar har tjatat på mig att skaffa en egen blog. De behövde inte tjata många dagar innan jag kapitulerade och föll ner i blogträsket. Men jag vill bara förvarna om att jag inte kommer presentera några nya smarta teorier om hur vi ska lösa världsfreden eller utrota svälten. Ni som letar efter svaren på dessa frågor hänvisas till andra skrymslen och vrår på internet. Här kommer diverse förvirrade tankar presenteras och kanske, kanske kommer jag att visa bilder på mina konstnärliga försök (om jag törs). Har börjat scrappa men gör det hellre än bra.
Jag hoppas dock att ni känner er välkomna hit och att återvända till mitt skafferi då och då. Men jag kan inte lova att jag kommer att skriva så ofta så ha inte allt för höga förväntningar på denna blog för jag är både blond och blåögd.