Morgontrött....

När jag var yngre var jag otroligt morgontrött och svårväckt. Inga väckarklockor i världen kunde få upp mig i tid. Jag kunde sova i vilket oväsen som helst, inga problem.

Mina äldsta barn har inte ärvt den dåliga egenskapen, tack och lov!!
De har varit jätteduktiga på att gå och och sköta sig själva på morgonen. Kanske insåg de tidigt att den där mamman inte var något att lita på när det gällde morgonrutiner...vad vet jag.

Men min yngsta brås på mig.....*suck*

Varje morgon får jag gå in till honom X antal gånger och väcka honom.
Jag börjar lite snällt så där.... om han nu mot alla odds skulle slå upp sina stora blå på första försöket just denna morgon.

Men det slutar alltid i att jag får skärpa till rösten och låta riktigt bestämd.

Det roligaste är ändå hans svar när jag säger att klockan är mycket och han MÅSTE gå upp NU!!! Då svara han, - Jag ska försöka.

FÖRSÖKA!?!?!?!

Eftersom han brås på mig så vet jag att det kommer troligtvis att bli värre och att det tar lång tid innan det går över.

Det lustiga är att om han har match på helgen så kan han vakna i stort sett hur tidigt som helst och hoppa upp med ett skutt.

Finns det nåt som heter "selektiv tonårströtthet"??