Zlatan has left the building!!

Vår supercoola men trötta pippi har somnat in för alltid. Det kommer att bli lite tystare i vårt kök...
Zlatan var yngsta sonens alldels egna knäppgök. Självklart döptes denna ståtliga alfahanne efter sonens stora idol..Zlatan!

För att vara en fågel var Zlatan lite....eljest...som man skulle säga i Norrland.
Han var inte så bra på att flyga, Han pallade max ett par meter, lät som en B-52:a, störtdök till marken och flåsade värre än en blåsbälg.
Nä, flyga var inte Zlatans grej.

Zlatan gillade att chilla och softa. Allra bäst tyckte han om att ligga och sova i en ficka t.ex. på en munkjacka eller en kofta. Där kunde han ligga i en timme samtidgt som man klappade honom över ryggen. Om det inte fanns någon ficka att krypa ner i kröp han in i armveck eller gosade ner sig i handdukar.
En gång kröp han in under dotterns täcke i sängen och knoppade in en stund.

Till skillnad mot våran andra rugguggla, Ellie, som är nyfiken, framåt och ska lägga näbben i blöt överallt så hade Zlatan en mer tillbakadragen framtoning. Han trängde sig aldrig på. Han bet aldrig den hand som födde honom utan välkomnade alltid sällskap, men han tog aldrig första steget till kontakt.

Man ska ju inte tala illa om de döda men många gånger har jag funderat på om inte Zlatan var svagbegåvad....om nu fåglar kan vara det. Han var snäll men korkad!
Men framförallt var han en omtyckt pippi med en härlig "personlighet" som passade in i vår mångfassetterade familj.

Begravningen äger rum imorgon i kretsen av de närmast sörjande.

Dum eller modig??

Ibland (läs, ganska ofta) hamnar jag i sällskap där jag på förhand VET att vi tycker olika om stort som smått.

Vi delar helt enkelt inte åsikt om vad som är bra eller dåligt eller hur problem ska lösas.

Det är helt okej, för mig.

Men varför, VARFÖR, måste jag öppna truten och framföra min syn på saken?

Är jag modig som ensam vågar stå för min åsikt eller bara dum?

Jag känner mig i allafall bara, bara....DUM!!

Näe...vad tycker ni?

Sitter här på jobbet och funderar om jag ska chocka kroppen idag.

Har drivor med saker på mitt skrivbord som måste göras.

Men idag kommer äldsta sonen hem för att äta middag med oss.

Så man kanske skulle gå hem....i tid, för en gång skull.

Det låter väl klokt...

I proudly present...

Jag måste bara få presentera min systerson. Han som gjorde storartad entre mitt i min middag. Han är 16 dagar gammal och helt underbar!!

Jag har ingen egen längtan efter en liten bebis. Men det är ljuvligt att få njuta och gosa med denna lilla guldklimp. Varken jag eller barnen kan få nog av honom. Tänk att vara SÅ liten och SÅ älskad av SÅ många....helt ofattbart.

Grattis syrran!! Det gjorde du bra!!

Plötsligt händer det....

Jag har så länge jag kan minnas använt mig av det skrivna ordet när jag vill uttrycka mina innersta känslor. Att skriva har för mig varit en ventil att få ur mig tankar och känslor. För det mesta har det jag skrivit bevarats i små privata anteckningsböcker eller på små lappar. Sällan har jag låtit andra få läsa det jag skrivit. Det har funnits perioder i livet då jag inte skrivit. Anledningnen till att jag under dessa perioder inte skrivit vill jag inte gå in på. Men mina minnen från dessa perioder finns lagrade i mitt inre och väntar på att få komma på pränt.
I många år har jag funderat på att skriva en bok.
Men så fort en sådan tanke börjat växa har jag tänkt...att inte kan jag...och vem skulle vilja läsa den...

Den senaste tiden har det ju gått inflation i böcker om jobbiga levadsöden och inte är väl min historia jobbigare eller tuffare än någon annans. Min historia är...MIN.
Likväl har jag ett behov eller en längtan av att skriva en bok.
Några kapitel är redan påbörjade och väntar på att fullföljas andra är bara små embryon.

Idag gick jag en kurs i kris och katastrof beredskap. Vi är en nybildad grupp som ska kunna rycka in och ta hand om människor i kris...typ tsunamin.
Det var personal från bland annat skolan, kyrkan och polisen.
För att lära känna varandra skulle vi ställa oss inför hela gruppen och berätta om oss själva.
Jag trippa fram på mina stilettklackar med bultande hjärta och gjorde en snabb presentation. Tyckte det var grymt läskigt.
Efteråt kommer en av poliserna fram och frågar om inte jag är författare. Hon var helt säker på att jag skrivit en bok och att jag under min research besökt hennes arbetsplats. Jag förklarde givietvis för henne att jag aldrig i mitt liv skrivit en bok men att jag gärna skulle vilja ha med en sådan bedrift på mitt CV.
Polisen skratta och sa att jag hur som helst var grymt lik den författare hon tänkte på och att hon mycket väl kunde tänka sig mig på ett bokomslag.
Så kan polisen se mig som en författare vore det väl själva faan om inte jag också skulle kunna det.

Om jag kunde koncentrera mig på katastrofberedskap resten av dagen???
Nä, jag tänkte på nästa kapitel....

Soffpotatis....

Jag förstår inte hur alla hinner blogga hela tiden... Ibland flera gånger om dagen. För min del går dagen i ett rasande tempo hela dagen. I bästa fall hinner jag äta lunch. När arbetsdagen är över, det vill säga när jag går från min arbetsplats börjar mitt kvällspass. Handla och laga mat, diska, tvätta, läxförhör, eventuellt hämta barn från träning osv osv.... När den yngsta till slut är i säng är jag så slut att jag säckar ihop i soffan. Då är jag inte i skick att tänka ut kloka och roliga inlägg till bloggen.

Med detta inlägg vill jag bara säga att jag beundrar alla ni kloka och roliga kvinnor och män där ute i cyberrymden som har tid och ork att blogga dagligen.
Ni förgyller mina kvällar och jag hade önskat att jag kunde ge något tillbaka. Men det får bli en annan kväll....inte nu....men kanske i morgon...