Plötsligt händer det....

Jag har så länge jag kan minnas använt mig av det skrivna ordet när jag vill uttrycka mina innersta känslor. Att skriva har för mig varit en ventil att få ur mig tankar och känslor. För det mesta har det jag skrivit bevarats i små privata anteckningsböcker eller på små lappar. Sällan har jag låtit andra få läsa det jag skrivit. Det har funnits perioder i livet då jag inte skrivit. Anledningnen till att jag under dessa perioder inte skrivit vill jag inte gå in på. Men mina minnen från dessa perioder finns lagrade i mitt inre och väntar på att få komma på pränt.
I många år har jag funderat på att skriva en bok.
Men så fort en sådan tanke börjat växa har jag tänkt...att inte kan jag...och vem skulle vilja läsa den...

Den senaste tiden har det ju gått inflation i böcker om jobbiga levadsöden och inte är väl min historia jobbigare eller tuffare än någon annans. Min historia är...MIN.
Likväl har jag ett behov eller en längtan av att skriva en bok.
Några kapitel är redan påbörjade och väntar på att fullföljas andra är bara små embryon.

Idag gick jag en kurs i kris och katastrof beredskap. Vi är en nybildad grupp som ska kunna rycka in och ta hand om människor i kris...typ tsunamin.
Det var personal från bland annat skolan, kyrkan och polisen.
För att lära känna varandra skulle vi ställa oss inför hela gruppen och berätta om oss själva.
Jag trippa fram på mina stilettklackar med bultande hjärta och gjorde en snabb presentation. Tyckte det var grymt läskigt.
Efteråt kommer en av poliserna fram och frågar om inte jag är författare. Hon var helt säker på att jag skrivit en bok och att jag under min research besökt hennes arbetsplats. Jag förklarde givietvis för henne att jag aldrig i mitt liv skrivit en bok men att jag gärna skulle vilja ha med en sådan bedrift på mitt CV.
Polisen skratta och sa att jag hur som helst var grymt lik den författare hon tänkte på och att hon mycket väl kunde tänka sig mig på ett bokomslag.
Så kan polisen se mig som en författare vore det väl själva faan om inte jag också skulle kunna det.

Om jag kunde koncentrera mig på katastrofberedskap resten av dagen???
Nä, jag tänkte på nästa kapitel....