Ljus i mörkret

Ibland känns livet så mörk och trist. Allt känns tungt, jobbigt och oövervinneligt. Jag är ganska duktig på att tvivla på om jag duger i alla möjliga sammanhang. Detta är givetvis inget jag berättar för andra utan jag kör på och låtsas som att det regnar. Men innerst inne känner jag mig osäker och okunnig. När jag kom in på en eftertraktad utbildning på högskolan kände jag mig som en bluff. Många utav mina kurskamrater hade sökt in till utbildningen flera år i rad utan att komma in. Själv kom jag in på första försöket. Kändes som om jag halkat in på ett bananskal. Mina föräldrar har ingen akademisk utbildning så man kan säga att jag genomgick en liten klassresa. Behöver jag nämna att de flesta av mina kurskamrater kom från en akademiskbakgrund. De kunde rådfråga föräldrar och äldre syskon i mångt och mycket när det gällde teorier, uppsatser etc. Jag hade inte den möjligheten utan fick försöka lita på mig själv. Kände mig mest som en bluff och tänkte att snart kommer de på mig, att jag egentligen inte hör hemma här. Hur som helst klarade jag av mina studier med bravur. Så många superlativ som jag fick för min C-uppstas har jag aldrig, varken förr eller senare, fått. Ingenting behövde ändras eller förtydligas i uppsatsen, den var perfekt. Hade önskat att jag hade en bandspelare och kunnat spela in vad de sa under examinationen så att jag kunde lyssna på det igen. För att påminna och övertyga mig själv om det de sa och att jag minns rätt.

I dagsläget har jag ett ganska tufft jobb. Och trots att jag arbetat i 2,5 år på min arbetsplats känner jag mig fortfarande som nyanställd eller som en pryoelev. Detta är givetvis inget jag berättar för andra utan jag kör på och låtsas som att det regnar. Men innerst inne känner jag mig osäker och okunnig. Har ni hört det förut?
Men nu har jag på två dagar fått komplimanger från två helt olika håll, vilket gör mig jätteglad. Den första komplimangen kom från en gammal kurskamrat jag träffade i fredags. Hon hade hört talas om (lilla) mig. Tydligen hade andra som kommit i kontakt med mig uttryckt att jag var duktig i min yrkesroll. De hade önskat att alla inom mitt yrkesområde skulle vara som jag.
WOW, tänk att lilla jag…… Självklart blir jag nyfiken på vilka de är som säger så fina saker om mig. Och i vilket sammanhang de träffade mig, och vad jag gjorde som var så bra.

Den andra komplimangen kom idag. De var en kollega från en annan avdelning som tyckte att jag utseendemässigt var den ”ballaste” i vårt område. Så min fåfänga fick sig verkligen en kick samtidigt som jag blir super generad. Jag behöver verkligen träna på att ta emot komplimanger!!

Varför skriver jag då allt detta i bloggen??
Jo, för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa om dessa två ljuspunkter när livet känns så där mörk och trist. För jag behöver verkligen stärka mitt självförtroende och min självkänsla med jämna mellan rum. Då kan det behövas gamla repriser ibland.