IQ chipspåse!

Jag ska gå en kurs i scrapbooking och då skulle man ta med sig minst 10 foton. Inga problem tänkte jag. Har ju hela datorn full av bilder. Kan ju inte vara så svårt att skicka iväg dem för framkallning. Lite klick, klick och så tjoff så åker de iväg ut i cyberrymden för att sen dimpa ner som perfekta papperskopior i min brevlåda. Men jag tror att det har blivit lite fel när de konstruerade mig. Jag tycks ha en dator-allergi som slår ut min annars så skärpta hjärna. Jag förstår att jag har tagit ett kort, det gör jag. Jag försår också att ju fler pixlar desto bättre. Men nu när bilden finns där i datorn och dottern har fixat líte med den. Hur vet jag då pixlar och storlek osv. Tänk om allt bara blir helt fel. Tänk om de kommer att skratta ihjäl sig på fotolabbet. Minns en gång när jag var tonåring och skulle framkalla bilder på 1-timme på Fotoquick på Drottninggatan. Jag tror det var det första stället i Stockholm där man kunde få sina bilder så snabbt. Rätt dyrt var det också vill jag minnas. Nåväl, tydligen så var mina bilder så roliga att personalen skrattade gott åt dem. När jag skulle hämta ut dem fick jag dem gratis. Personalen tackade mig och sa att ett gott skratt förlänger livet. Jag hade förlängt deras liv flera år. Så man kan säga att jag gjorde en god gärning. Så det är väl bara att skicka iväg mina bilder och hoppas på det bästa. Är det för mycket begärt att be om en kinderöverraskning, en godgärning, gratis framkallning och att bilderna blir i rätt storlek. För det kommer kännas djävligt fånigt att komma med min bärbara dator till scrapbooking kursen. Eller så tar jag scrapbookingen till nya höjder. Klistrar in bildskärmen i fotoalbumet och gör ett bildspel.