Jag vågar påstå att jag inte är matrealist. Jag bryr mig föga om prylar och ny teknik. Jag ser ingen vits med att köpa, köpa, köpa... Jag kan förlora saker utan att känna saknad, det är ju trots allt bara saker. Jag saknar till exempel inte bilen som jag krockade för snart en månad sedan och som ska skrotas nästa vecka.
Men idag var jag på mässa där det fanns scrapbooking prylar och då hände nåt märkligt. Jag fick något lystet i blicken och i min hjärna upprepades ett mantra, åh va fint...köp den, åh vad fint...köp den o.s.v. Jag har börjat känna igen detta tillstånd för det infinner sig även då jag åker till Papprika. Det enda som hjälper är att köpa.....så det gör jag!
När jag så kommer hem med mina små skatter, det vill säga plast knappar, färgglada papper, stämplar, klister, små finger duttar och lite andra pryttlar som jag inte kan namnen på så kan jag sitta länge och beundra de små små tingest som nu är i min ägo. Jag som i normala fall är generös och som frikostigt delar med mig av mina saker börjar nu tänka i andra banor. De är mina...bara MINA! Något måste uppenbarligen ha hänt med min hjärna. Hur jag än försöker omprogramera den så är det bara en röst som säger.......................MY PRECIOUSSSSSS!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar