Det finns hopp....

Vissa dagar är så bra att man minns dem lääääänge. Det här är en sån dag. Det började redan på jobbet. Alla inbokade möten avbokades ett efter ett vilket medförde att jag hann dokumentera en massa uppgifter jag låg efter med. Jag skrev nästan klart en hel utredning. En börda från mina axlar försvann!

Efter jobbet skulle jag snabbt till yngsta sonens innebandy avslutning. Äldsta sonen hade hämtat honom på fritidsklubben och sett till att han kommit i tid. Jag skulle bara springa förbi en bankomat innan jag rusade vidare till avslutningen. En liten snabbtitt på Vero Moda skulle jag nog också hinna med. Och det var då det hände..... Där hängde MINA jeans!! Dom hängde inte där förra veckan då jag letade som en galning efter dom. Provade dem och självklart satt de perfekt. Hittade ett passande skärp och en top till. Hela inköpsprocessen pågick i cirka 8 minuter blankt. Jag blev inte ens barskrapad på köpet utan allt som allt gick det på 540 kronor. Känner mig mycket glad över att äntligen hittat ett par jeans som sitter bra på mig. Men också glad för att jag hittade dem alldeles själv, utan min nyanställda personal shopper. Det finns med andra ord hopp om att jag har förmåga att utveckla en viss form av shopping talang.

Men gladast blev jag nog när sonen berättade att vi hade något gemensamt. Han gillar det gamla kultbandet Nationalteatern och brukar tillsammans med sina vänner lyssna på Barn av vår tid på LP!! Då sonens far har sina rötter i 80-talets hårdrocks träsk tar jag åt mig hela äran av sonens utomordentligt goda musik smak. Glad, glad, GLAD!!

Livet är en fest...

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så saknar jag klädinköps-förmåga. Detta medför att min garderob är en katastrof. I vanliga fall bryr jag mig inte om det utan använder några säkra kombinationer. Men när jag blir bjuden på fest så uppdagas min garderobs brister. I fredags skulle jag på fest men den inköpsrunda jag genomförde i torsdags kammade ju noll i klädväg. Efter att ha rotat runt i min mycket begränsade klädsamling så hittade jag en kjol och en blus som skulle duga till fest. Men jag hade inga skor som passade till. Hade på fredagen lite tid över mellan två möten, snabbt, snabbt hitta ett par snygga stövlar. Krav = svarta, höga klackar, smala skaft. Hittade ett par shyssta. Var dock lite orolig för att de höga stilett klackara skulle ge mig skoskav och värkande fötter.

Party, party...det var inte i går. Jag dansade flera timmar i sträck i mina nya stövlar utan att få skoskav! Värsta party pjucken! Stället vi var på stängde och festen fortsatte hemma hos ett par kollegor som bodde i närheten. Tog sedan en långpromenad hem i natten. Tyckte att det var en bra idé eftersom vi inte bor sååå långt ifrån varandra. Men mitt i natten, i stilett klackar och men några glas vin innanför västen så var det nog inte den bästa idén. Hur som helst så kom jag hem....

Jag hade förträngt hur man mår dagen efter en lyckad fest...... Klev upp på riktigt vid 15-tiden. På kvällen gick familjen och såg Magnus Betnér på Boulevard teatern. Vi fick oss alla flera goda skratt. Han är inte bara en kul kille utan har även ett budskap i sina texter. Jämställdhet och rasism är hans hjärtefrågor och så kritiserar han media. Jag säger bara en sak....Magnus Betnér for president!

P.S. Tjänsten som min personal shopper är tillsatt....

Personal Shopper sökes!

Det är bara att inse faktum. Jag saknar shopping talang och är en total katastrof när det gäller shopping. Nja, inte alltid men när det gäller kläder.....till mig själv. Idag har jag tillbringat flera timmar i jakt på ett par jeans. Jag känner mig totalt lost bland olika modeller och märken. Hittar ett par jag tycker är snygga. Provar ett par som ser lagom ut....för små! Klä på sig igen, ut och hämta en större storlek. In i provrummet igen.....ok i midjan hemska i benen. I nästa affär upprepas samma procedur ochi nästa och i nästa osv.

Idag hade jag den STORA plånboken med mig så jag letade bland alla prisklasser, men icke!! Jag börjar ge upp hoppet....tror inte att de finns jeans till mig. Inga som är blå och snygga i allafall.

Men jag kom inte hem tomhänt...fick med mig två tröjor, en t-shirt, 3 par strumpor, en keps och ett par jeans.......till yngsta SONEN! Själv hittade jag ett par shyssta boots som skulle vara skitsnygga till ett par blå jeans......som jag inte har!!

Så är du en personal shopper som ser detta uppdrag som en spännande utmaning är du välkommen att lämna en kommentar. Som person bör du ha en stor portion tålamod, god kondition (många affärer blir det) samt kunna motivera mig när jag vill ge upp.

Märk din ansökan med: mission impossible!

Ett traditions dilemma

Alla familjer har sina egna traditioner. Ja, även om vissa säger att de saknar traditioner så är det också en tradition. I vår familj är vi, enligt mitt tycke, inga traditions-fanatiker. Med åren pyntas det mindre vid högtider, vi skickar inte längre jul- påskkort. Vi har inte ens en riktig julgran. Men vissa saker stryker inte på foten så lätt, julstrumpan och skattjakten. Då barnen var små var det relativt lätt att hålla dessa traditioner vid liv men ju äldre de blev desto svårare blev det. En viktig förutsättning är ju att barnen sover då tomten och påskharen kommer smygande på natten och lämnar sina gåvor. I vår familj innebär det att den stackars jultomten/påskharen får hålla sig vaken mycket länge innan han/hon kan utföra sitt uppdrag. Påskharens uppgift är att anordna en skattjakt. Den börjar alltid med ett brev från påskharen med en ledtråd vart de skall leta. På nästa ställe hittar de ett nytt brev med en ny ledtråd osv. Till slut hittar de sina efterlängtade påskägg. Förr om åren var reglerna sådana att alla barn skulle leta tillsammans och de som kunde läsa fick turas om att läsa. I år såg det ut som om den yngsta sonen skulle få leta själv, den äldsta sonen skulle inte sova hemma och dottern var på fest vilket brukar innebära låååång sovmorgon dagen efter.

Hur länge är man barn och skall delta i traditioner som hör barndomen till. Julstrumpan tror jag inte man växer ifrån. Men skattjakt...... De senaste åren har yngsta sonen fått leta själv. Är det schysst? Kan jag kräva av de stora att delta i sakttjakten för lillebrors skull? Eller ska jag göra om reglerna med olika deltävlingar så att alla deltar men inte samtidigt. Då jag... eller jag menar påskharen saknade lite fantasi i år så löstes dilemmat på följande sätt.

De äldsta fick helt enkelt avstå från jakten och fick därmed inget godis utan istället biljetter till Magnus Betnér som vi skall se tillsammans i slutet på april. De fick leta efter ett påsk-kuvert som var placerat, fullt synligt, i deras rum. Yngsta sonen fick en skattjakt helt enligt traditionerna men i år bestod själva skatten av en påskpåse fylld med godis och en biobiljett. Den djävla haren hittade ju inga ägg, vilken slarver!! Vi får väl se om den haren får ett förnyat uppdrag nästa år....... to be continued!

Distansförhållande

Jag kommer aldrig att hävda att jag är expert inom ett enda område. Jo föresten, jag är expert på att erkänna mina egna tillkortakommanden. Jag vill bara tipsa om hur man får ett förhållande att fungera. Jobba, jobba, jobba det är medicinen. Min kille jobbar just nu i Örebro, eller var det Karlskoga? Förra veckan var han i Malmö. I helgen var han hemma och det var ju mysigt.......men då jobbade jag. I morgon kommer han hem och då ska jag gå på kurs på kvällen. På onsdag kväll är han hemma och då jobbar jag. Men på torsdag kväll tror vi att båda två ska vara hemma samtidigt. Nu är det sån tur att vår nya STOOOORA soffa har levererats så vi kan krascha i varsitt soffhörn. Den är så stor så vi nästan behöver skicka sms till varandra för att slippa skrika så att den andra ska höra vad man säger.

Hur länge vi varit tillsammans?? Det är en definitionsfråga. När vi träffades eller tid när vi träffas? I kväll ska jag ägna mig åt annan njutning. Krypa ner i soffan med täcke och kudde, en god bok och en kopp kaffe. Det ska va gott att leva!!

En f.d. filmstjärnas bekännelser

För många år sedan var jag en rik och berömd filmstjärna i en stor svensk film....NOT! Men jag fick i allafall ett par hundra för två dagars jobb och man såg mig klart och tydligt i ett par sekunder i den färdiga filmen. Regissör för filmen var Kay Pollak och jag tyckte redan innan filminspelningen att han var en klok och sympatisk man. Filminspelningen ändrade inte min uppfattning snarare tvärtom. Filmen sågades, tyvärr, och det dröjde 20 år innan Kay spelade in en ny film. För min del betydde det slutet på min filmkarriär och därmed har film sverige gått miste om en STOR talang.

Hur som helst så träffade jag Kay för ett par år sedan. Vi pratade lite om ditten och datten, minns inte riktigt om vad. (blond....remember?) Men jag fick en så otroligt bra text av honom som jag satte upp på min dåvarande arbetsplats. Cheferna på denna arbetsplats var inte så bra på att ge beröm och uppskattning, speciellt inte till tjejer. Så efter jag satt upp texten på jobbet så började vi tjejer (typ 5 st) att berömma varandra mer. Jag hittade på nya ord så som multikunnig och megaklok.

Nu har det gått några år sedan dess och jag har bytt arbetsplats. Ingen skugga över min nuvarande chef, hon berömmer mig faktiskt ibland. Men jag är djävligt dålig på att ta beröm eller att erkänna för mig själv och andra att jag duger. För ett par dagar sedan hittade jag texten som jag fick av Kay. Den berörde mig lika mycket idag som den gjorde då och jag inser att jag har mycket att träna på. Första lektionen var i fredags då chefen kallade in mig på sitt rum för lönesamtal. Med texten i färskt minne så drämde jag till ordentligt och bad om flera tusen kronor i löneökning, jag är ju både multikunnig och megaklok. Vi får väl se om det funka.

Nu vill jag dela med mig av texten;

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull?

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.

Att du leker liten förbättrar inte världen.

Det är ingenting upplyst med att förminska dig, så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig.

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.

Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.

När vi är frigjorda från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.

Texten är skriven av Nelson Mandela 1994, han satt 28 år i fängelse. Han kom ut utan bitterhet.