Enligt min mor så tyckte jag om att lägga pussel när jag var lite. Det är inget jag minns men det finns tydligen bevismaterial i form av fotografier där jag lägger pussel och faktiskt ser ut att gilla det. Idag, x-antal år senare (inte sååå många år) har jag ett helt annat förhållande till pussel. Faktum är att jag inte vill ha något förhållande över huvud taget. Helt ärligt så vill jag separera från pussel. Men det förföljer mig som värsta stalkern. Överallt pratas det om detta djävla livspussel. Hur man ska få ihop bitarna (helst utan våld). Hur man mer eller mindre ska vrida sig ut och in för att få alla områden att fungera, familj, arbete, vänner osv. Men jag känner i stunder som dessa en stor förståelse med den trotsiga 3-åringen som skriker, -NEJ, VILL INTE!
Det finns ett talesätt som lyder "som man bäddar får man ligga". Nix, pix, jag går inte med på detta. Om lakanen är knöliga och kudden platt så åker jag till IKEA, köper nytt och bäddar om. Och nåt pussel har jag aldrig efterfrågat.....ge mig ett Monopol och "show me the money"!!!!
Men innan jag kan spela Monopol ska jag bara diska, skjutsa sonen till träningen, ringa dotterns sjukgymnast, planera morgondagens arbetsmöte, boka tvättstugan, skicka inbjudningskorten till sonens kalas, hänga tvätten, komma ihåg vart jag la lappen som ska tillbaka till skolan, dammsuga, ge fåglarna mat och vatten etc, etc, etc
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar