Zlatan has left the building!!

Vår supercoola men trötta pippi har somnat in för alltid. Det kommer att bli lite tystare i vårt kök...
Zlatan var yngsta sonens alldels egna knäppgök. Självklart döptes denna ståtliga alfahanne efter sonens stora idol..Zlatan!

För att vara en fågel var Zlatan lite....eljest...som man skulle säga i Norrland.
Han var inte så bra på att flyga, Han pallade max ett par meter, lät som en B-52:a, störtdök till marken och flåsade värre än en blåsbälg.
Nä, flyga var inte Zlatans grej.

Zlatan gillade att chilla och softa. Allra bäst tyckte han om att ligga och sova i en ficka t.ex. på en munkjacka eller en kofta. Där kunde han ligga i en timme samtidgt som man klappade honom över ryggen. Om det inte fanns någon ficka att krypa ner i kröp han in i armveck eller gosade ner sig i handdukar.
En gång kröp han in under dotterns täcke i sängen och knoppade in en stund.

Till skillnad mot våran andra rugguggla, Ellie, som är nyfiken, framåt och ska lägga näbben i blöt överallt så hade Zlatan en mer tillbakadragen framtoning. Han trängde sig aldrig på. Han bet aldrig den hand som födde honom utan välkomnade alltid sällskap, men han tog aldrig första steget till kontakt.

Man ska ju inte tala illa om de döda men många gånger har jag funderat på om inte Zlatan var svagbegåvad....om nu fåglar kan vara det. Han var snäll men korkad!
Men framförallt var han en omtyckt pippi med en härlig "personlighet" som passade in i vår mångfassetterade familj.

Begravningen äger rum imorgon i kretsen av de närmast sörjande.

Dum eller modig??

Ibland (läs, ganska ofta) hamnar jag i sällskap där jag på förhand VET att vi tycker olika om stort som smått.

Vi delar helt enkelt inte åsikt om vad som är bra eller dåligt eller hur problem ska lösas.

Det är helt okej, för mig.

Men varför, VARFÖR, måste jag öppna truten och framföra min syn på saken?

Är jag modig som ensam vågar stå för min åsikt eller bara dum?

Jag känner mig i allafall bara, bara....DUM!!

Näe...vad tycker ni?

Sitter här på jobbet och funderar om jag ska chocka kroppen idag.

Har drivor med saker på mitt skrivbord som måste göras.

Men idag kommer äldsta sonen hem för att äta middag med oss.

Så man kanske skulle gå hem....i tid, för en gång skull.

Det låter väl klokt...

I proudly present...

Jag måste bara få presentera min systerson. Han som gjorde storartad entre mitt i min middag. Han är 16 dagar gammal och helt underbar!!

Jag har ingen egen längtan efter en liten bebis. Men det är ljuvligt att få njuta och gosa med denna lilla guldklimp. Varken jag eller barnen kan få nog av honom. Tänk att vara SÅ liten och SÅ älskad av SÅ många....helt ofattbart.

Grattis syrran!! Det gjorde du bra!!

Plötsligt händer det....

Jag har så länge jag kan minnas använt mig av det skrivna ordet när jag vill uttrycka mina innersta känslor. Att skriva har för mig varit en ventil att få ur mig tankar och känslor. För det mesta har det jag skrivit bevarats i små privata anteckningsböcker eller på små lappar. Sällan har jag låtit andra få läsa det jag skrivit. Det har funnits perioder i livet då jag inte skrivit. Anledningnen till att jag under dessa perioder inte skrivit vill jag inte gå in på. Men mina minnen från dessa perioder finns lagrade i mitt inre och väntar på att få komma på pränt.
I många år har jag funderat på att skriva en bok.
Men så fort en sådan tanke börjat växa har jag tänkt...att inte kan jag...och vem skulle vilja läsa den...

Den senaste tiden har det ju gått inflation i böcker om jobbiga levadsöden och inte är väl min historia jobbigare eller tuffare än någon annans. Min historia är...MIN.
Likväl har jag ett behov eller en längtan av att skriva en bok.
Några kapitel är redan påbörjade och väntar på att fullföljas andra är bara små embryon.

Idag gick jag en kurs i kris och katastrof beredskap. Vi är en nybildad grupp som ska kunna rycka in och ta hand om människor i kris...typ tsunamin.
Det var personal från bland annat skolan, kyrkan och polisen.
För att lära känna varandra skulle vi ställa oss inför hela gruppen och berätta om oss själva.
Jag trippa fram på mina stilettklackar med bultande hjärta och gjorde en snabb presentation. Tyckte det var grymt läskigt.
Efteråt kommer en av poliserna fram och frågar om inte jag är författare. Hon var helt säker på att jag skrivit en bok och att jag under min research besökt hennes arbetsplats. Jag förklarde givietvis för henne att jag aldrig i mitt liv skrivit en bok men att jag gärna skulle vilja ha med en sådan bedrift på mitt CV.
Polisen skratta och sa att jag hur som helst var grymt lik den författare hon tänkte på och att hon mycket väl kunde tänka sig mig på ett bokomslag.
Så kan polisen se mig som en författare vore det väl själva faan om inte jag också skulle kunna det.

Om jag kunde koncentrera mig på katastrofberedskap resten av dagen???
Nä, jag tänkte på nästa kapitel....

Soffpotatis....

Jag förstår inte hur alla hinner blogga hela tiden... Ibland flera gånger om dagen. För min del går dagen i ett rasande tempo hela dagen. I bästa fall hinner jag äta lunch. När arbetsdagen är över, det vill säga när jag går från min arbetsplats börjar mitt kvällspass. Handla och laga mat, diska, tvätta, läxförhör, eventuellt hämta barn från träning osv osv.... När den yngsta till slut är i säng är jag så slut att jag säckar ihop i soffan. Då är jag inte i skick att tänka ut kloka och roliga inlägg till bloggen.

Med detta inlägg vill jag bara säga att jag beundrar alla ni kloka och roliga kvinnor och män där ute i cyberrymden som har tid och ork att blogga dagligen.
Ni förgyller mina kvällar och jag hade önskat att jag kunde ge något tillbaka. Men det får bli en annan kväll....inte nu....men kanske i morgon...

Dramatisk middag

Jag har slitit som en galärslav denna vecka. Jag och äldsta sonen skulle fira våra födelsedagar idag. Middag för 30 personer skulle fixas, kakor och bullar skulle bakas och hemmet skulle städas.
Igår kväll betvivlade jag starkt att jag skulle hinna bli klar med allt i tid. Kändes som om jag tagit mig vatten över huvudet och jag insåg att jag inte skulle orka ro detta i land utan hjälp.
Då rycker min yngsta son in. Han stekte 7 kg kött alldeles själv. Jag skar och kryddade köttet. Vi hade ett suveränt team work.
Idag när gästerna droppade in var allt fix och färdigt.

En av gästerna var min syster som är höggravid. Beräknad förlossning var igår och hon har haft förvärkar i en vecka. När gästerna njuter som mest av den goda middagen, någonstans mellan varmrätten och tårtan, så går vattnet. Ett lätt kaos uppstod innan extra kläder hade plockats fram och hon och hennes sambo kommit iväg till BB. Min mamma som borde vara van att bli mormor vid det här laget (hon har 7 barnbarn) blev SÅ nervös. Som tur va behövde hon inte oroa sig så länge...
För 55 minuter senare var det klart!! Vår släkt hade utökats med en till medlem, en liten prins. Han är så efterlängtad och välkommen!

Nu har dramatiken lagt sig...
Gästerna hat gått hem, alla spår av middagen är bortstädade och jag njuter av stillheten och lugnet med ett glas vin. Jag skålar för att jag återigen har blivit moster, att mina barn fått en kusin, att min systerdotter blivit storasyster, att min älskade syster har blivit mamma och att lille F har kommit till världen.
En vanlig lördag för de flesta men för oss förändrardes världen en smula.

SKÅL!!!

Super nollan

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg dök ett roligt minne upp i min röriga och förvirrade hjärna. Det hände sig på den tiden då dator var något nytt och ganska så främmande inslag i vår vardag. Jag fick förmånen att gå en ganska så lång och omfattande datorkurs.
Vi var ca 100 elever och första dagen fick svara på en enkät om våra förkunskaper om datorer. Utifrån svaren på dessa enkäter skulle vi senare delas in grupper. Ungefär 75 % av oss hade inga som helst förkunskaper. Vi hade aldrig arbetat med datorer, hade ingen dator hemma etc. Jag var en av dem.
När grupp indelningen var klar och vi för första gången skulle presentera oss för våra nya klasskamrater upptäckte jag till min fasa att alla i min klass hade datorvana. De flesta hade arbetat eller arbetade dagligen med datorer och vissa hade dator i hemmet. Jag var den enda i klassen som inte ens visste hur man startade en dator.
Givetvis påpekade jag inte för läraren att det måste ha skett ett misstag när det gällde min placering. Jag kämpade på och låtsades som om det regnade.
Studietakten i denna grupp var hög och vi hade många prov. Alla provresultat redovisades inför klassen. Läraren räknade även samman alla provresultat och informerade oss om vilken plats vi hade i klassen, t.ex. femte plats.
Det gick rätt bra för mig, på vissa prov hade jag bäst resultat. När alla prov var avklarade och resultaten sammanräknade slutade jag på åttonde plats. Jag var MYCKET nöjd med min insats eftersom jag räknat med att hamna sist, d.v.s. på plats 25. (Vi var så många i klassen.)

Efter sista lektionen gick hela klassen ut och åt en middag tillsammans med vår lärare. Han informerade oss då om hur indelningen av grupper gått till. Alla som inte hade någon erfarenhet av datorer kallades för nollor, s.k. super nollor, och de som hade erfarenhet kallades ettor. Som jag nämnde tidigare var 75 % av oss super nollor. Lärarna delade in dessa i tre grupper. Den fjärde gruppen bestod av de 25 % som hade förkunskaper, en s.k. elitklass.
Men vår lärare berättade att han och hans kollegor hade velat göra ett socialt experiment. De tog en super nolla och placerade i elitklassen för att se vad som hände. När vår lärare berättade detta spänner han ögonen i mig och säger, - Och den super nollan var du!
Han berättade vidare att alla lärare på skolan därefter följt mina resultat under hela studietiden och att alla varit mycket imponerade och förvånade. I vissa moment hade jag till och med varit bäst i klassen.

Med detta vill jag bara ha sagt att även en super nolla kan slå omvärlden med häpnad!

Ljus i mörkret

Ibland känns livet så mörk och trist. Allt känns tungt, jobbigt och oövervinneligt. Jag är ganska duktig på att tvivla på om jag duger i alla möjliga sammanhang. Detta är givetvis inget jag berättar för andra utan jag kör på och låtsas som att det regnar. Men innerst inne känner jag mig osäker och okunnig. När jag kom in på en eftertraktad utbildning på högskolan kände jag mig som en bluff. Många utav mina kurskamrater hade sökt in till utbildningen flera år i rad utan att komma in. Själv kom jag in på första försöket. Kändes som om jag halkat in på ett bananskal. Mina föräldrar har ingen akademisk utbildning så man kan säga att jag genomgick en liten klassresa. Behöver jag nämna att de flesta av mina kurskamrater kom från en akademiskbakgrund. De kunde rådfråga föräldrar och äldre syskon i mångt och mycket när det gällde teorier, uppsatser etc. Jag hade inte den möjligheten utan fick försöka lita på mig själv. Kände mig mest som en bluff och tänkte att snart kommer de på mig, att jag egentligen inte hör hemma här. Hur som helst klarade jag av mina studier med bravur. Så många superlativ som jag fick för min C-uppstas har jag aldrig, varken förr eller senare, fått. Ingenting behövde ändras eller förtydligas i uppsatsen, den var perfekt. Hade önskat att jag hade en bandspelare och kunnat spela in vad de sa under examinationen så att jag kunde lyssna på det igen. För att påminna och övertyga mig själv om det de sa och att jag minns rätt.

I dagsläget har jag ett ganska tufft jobb. Och trots att jag arbetat i 2,5 år på min arbetsplats känner jag mig fortfarande som nyanställd eller som en pryoelev. Detta är givetvis inget jag berättar för andra utan jag kör på och låtsas som att det regnar. Men innerst inne känner jag mig osäker och okunnig. Har ni hört det förut?
Men nu har jag på två dagar fått komplimanger från två helt olika håll, vilket gör mig jätteglad. Den första komplimangen kom från en gammal kurskamrat jag träffade i fredags. Hon hade hört talas om (lilla) mig. Tydligen hade andra som kommit i kontakt med mig uttryckt att jag var duktig i min yrkesroll. De hade önskat att alla inom mitt yrkesområde skulle vara som jag.
WOW, tänk att lilla jag…… Självklart blir jag nyfiken på vilka de är som säger så fina saker om mig. Och i vilket sammanhang de träffade mig, och vad jag gjorde som var så bra.

Den andra komplimangen kom idag. De var en kollega från en annan avdelning som tyckte att jag utseendemässigt var den ”ballaste” i vårt område. Så min fåfänga fick sig verkligen en kick samtidigt som jag blir super generad. Jag behöver verkligen träna på att ta emot komplimanger!!

Varför skriver jag då allt detta i bloggen??
Jo, för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa om dessa två ljuspunkter när livet känns så där mörk och trist. För jag behöver verkligen stärka mitt självförtroende och min självkänsla med jämna mellan rum. Då kan det behövas gamla repriser ibland.

Budgetlyx

Har varit på konferens i två dagar. Inget märkvärdigt alls. Vi var ca 20 tjejer som bodde på vandrarhem och åt något som liknade skolmat. Men bara att få komma bort från vardagen en kort stund känns som en otrolig lyx.

Vi har förutom själva konferensandet fört långa samtal om stort som smått, druckit mycket vin och skrattat i massor. Sömnen blev väl också si så där...vilket har satt sina spår.
Nu är jag tillbaka i verkligheten och känner mig SÅ trött!

Hushållsnära tjänster

Jag var inte medveten om att vi utlyst en tjänst som piga. Någon som har till uppgift att tvätta, städa, laga mat, planera och genomföra inköp, diska, läsa läxor med barnen, lägga barn, väcka barn, sköta kontakter med skola, ansvara för hushållsekonomin, planera semestrar, boka läkarbesök etc etc….

Jag vet dock att jag INTE sökt denna tjänst. Lik förbannat har jag tydligen fått den anställningen. Har inte den blekaste aning om hur det gick till...känner mig lurad och utnyttjad.
Och det djävligaste av allt är att det är obetalt!!!

Jag tänker säga upp mig.....basåattnivet!!!

Skomakarens barn....

Jag jobbar med familjer i kris och barn som far illa. Många anser därmed att jag borde vara en exemplarisk förälder som inte gör något fel...
Men jag har aldrig träffat en förälder som är perfekt i alla lägen och jag är det inte själv heller. Jag skulle nog bli rädd och börja ställa diagnos om jag träffade någon.
Hur som helst är jag av den sorten som mycket sällan är sjuk. Om jag någon gång får 40 graders feber, ont i kroppen och yrsel så biter jag ihop och går till jobbet i allafall. Om någon frågar hur jag mår svarar jag självklart, bra! Varifrån jag fått detta beteende vet jag inte men två av mina tre systrar är likadana.
Trots att jag anser att man ska vara rädd om sin hälsa så beter jag mig på detta något martyrliknande sätt.
Det mest idiotiska i kråksången är att jag försöker uppfostra min barn till att bete sig på samma sätt.

När vi var på den varma ön fick yngsta sonen ont i ett öra. Han klagade i några dagar men jag svarade bara, "det går över". Vilket det så klart inte gjorde.
Så jag tryckte i honom Ipren morgon och kväll...hjälpte inte heller, värken var kvar. Jag inbillade honom då att vitlök hjälper mot värk i öronen. Pillade in en vitlöksklyfta i hans öra, satte ett plåster över örat så att inte klyftan skulle trilla ut och så fick han gå så en hel kväll. Han såg skitlöjlig ut men tyckte att det kändes bättre efter vitlökskuren. Han sa sig inte behöva fler Ipren, värken var nästan borta.....men bara nästan.

Nu har vi varit hemma i snart en vecka...ikväll grät han för att det gjorde så ont. Hmmm, det är nog dags att ta honom till doktorn. Och jag bara vet att sonen kommer att berätta om vitlöken...
Om doktorn frågar vad jag jobbar med kommer jag skämmas ögonen ur mig....eller så ljuger jag....

I´m back....

Hemma igen....vilket är skönt men kallt. Har haft strålande sol och 35-37 grader i skuggan varje dag. Har gått omkring i bikini och flipflop i två veckor så nu känns det märkligt att pälsa på sig flera lager kläder.
Att ligga i en solstol 8 timmar om dagen är verkligen avkoppling för mig. Det känns som om jag varit ledig betydligt längre än två veckor.
Ja, jag har ju inte bara solat, jag har ju även hunnit läsa 5 böcker, badat, åkt båt, gått på marknad och druckit paraplydrinkar.

Min ekonomi inför denna resa var MYCKET begränsad och jag försökte verkligen snåla. Trots detta gjorde jag av med betydligt mer pengar än jag tänkt. Det var i och för sig värt varenda öre men nu är min kappsäck med guldpengar tom.
Jag inser att jag behöver ett extra jobb. Jag är en extrem arbetsmyra och har massor av arbetslivserfarenhet. Så tips om helgjobb mottages med öppna armar.
Måste ju börja spara till nästa resa....

Skitnödig

Eftersom jag är lite rädd för att flyga vill jag inte veta att det varit en stor flygkatastrof med ca 150 döda dagen innan jag ska flyga till den varma ön.

Beroende

Vart går gränsen mellan vanligt bruk och missbruk??
Att spelar en skiva på repeat HELA dagen är det normalt eller är det på gränsen till missbruk?
Duffy har hållt mig sällskap hela dagen och jag vill/kan inte sluta lyssna.
Ett njutningsfullt missbruk, men det kanske alla missbruk är inledningsvis.

Vad är ert missbruk?? Och kom inte och säg att ni inte har några för det tror jag inte på. Summan av alla laster är konstant...sådeså!!

Teknisktgeni

Jag har det senaste dygnet fixat med min iPod. Det är säkert ett år sedan jag fick den och då hjälpte mig äldsta sonen att ladda den med låtar. Efter att ha lyssnat på dem typ...jämt....så har jag tröttnat och ville byta ut låtarna. Men jag har skjutit det framför mig eftersom jag är så oteknisk. Det är faktiskt jobbigt att blotta sina tillkortakommanden hela tiden.

Men den här helgen tog jag tjuren vid hornen. Efter att ha lagt in låtarna och en ljudbok i iTunes biblioteket efter konstens alla regeler började jag känna mig riktigt duktig. Det här var ju en baggis....trodde jag ja!

Då ville fan skapet inte synkronisera min iPod eftersom den hade fel programvara. Men va faan...efter att ha slitit mitt hår och fått tre utbrott så lyckades jag till slut få till det. Ja inte helt själv men ändå..... nästan på egen hand.

Nu undrar jag bara hur gör alla andra med alla nya tekniska prylar som kommer hela tiden. Läser ni manualer, testar hej vilt tills ni lyckas eller tar ni hjälp av någon civilingengör? Eller gör ni som jag, avstår för att det verkar vara för tekniskt avancerat. För jag kan väl inte vara ensam om att vara teknisk idiot?

Man kanske ska köpa en lott

Ibland har man tur som en tok.
Jag ska ju snart åka iväg på semester till den varma ön. Researrangören ringde precis och sa att de hade uppgraderat oss till förstaklass eftersom det fanns plats över. Tjoho...bara så där....

Jag köper nog en lott på vägen hem....vem vet, resekassan kanske också kan få sig ett tillskott idag.

Vilken blomma är du?

I am a Daisy What Flower Are You?

You Are a Daisy
"You are just a sweet person. When a friend needs a shoulder to cry on, you are happy to offer yours with a box of tissues as well. Once in awhile, you wish you could be a little more dramatic but then sensibility sets back in and you know that you are perfect the way you are."

Enkät

Hur ser den perfekta shoppingrundan ut?
Det undrar jag mycket över eftersom jag sällan hittar kläder jag gillar.
Var hittar alla andra snygga välklädda kvinnor/tjejer sina favorit plagg?

Om du skulle åka in till stan för att shoppa och bara fick välja tre butiker vilka skulle du då välja? Namn och adress, tack!

Hujeda mig....

Mina två äldsta barn skulle kunna ha haft körkort för länge sedan. Men nu har de inte det. Det är nog lite mitt fel…eller ganska mycket mitt fel. Jag har inte varit den allra mest pådrivande i denna fråga. Skäms, skäms, skäms på mig!!
I och för sig har det sina fördelar t.ex. ingen som vill/måste låna bilen, låga bensinkostnader och jag slipper sitta på nålar när de är ute på vägarna.

Men nu känner jag att stunden är kommen då jag måste styra upp detta. Dags att lämna över rattmuffen till nya och yngre talanger….
Det är bara ett litet, litet krux.
Det var inte så länge sedan jag själv tog körkort. Dock tillräckligt många år för att få övningsköra med dem. Men inte tillräckligt många år för att kunna slå mig för bröstet och säga, - Det här kan jag!!!
Jag tycker nog att det kommer bli lite läskigt att sitta i passagerarsätet.

Dessutom, och detta är det mesta allvarliga tror jag, är att jag saknar lokalsinne!!
Ja skratta ni…men det är faktiskt sant. Zip zip zero lokalsinne…

Alltså vi pratar om en virrpanna som kvällen innan sonen ska ha bortamatch måste provköra vägen till sporthallen för att kunna hitta rätt och komma i tid när det verkligen gäller.

Alltså vi pratar om en virrpanna som när hon kör vilse följer efter en främmande bil och hoppas att den föraren är på väg åt rätt håll….d.v.s åt det håll jag ska. Kan för övrigt tala om att den metoden funkar i de flesta svenska städer inkl. Stockholms innerstad....tar bara liiiite längre tid innan man är i mål.

Så även om jag nu styr upp det här med ungarnas körkort. Om jag går de kurser som är obligatoriska för att få handleda blivande körkortsaspiranter så känns det inte så tryggt eller enkelt. Jag tror att mina barn är beredda att hålla med. Äldsta sonen sa en gång; ”det är så roligt att åka med mamma för man vet inte om eller när man kommer fram eller vilka platser man får se utmed vägen”

Så jag vet faktiskt inte om det är en så smart idé det här att jag ska hjälpa barnen att bli brillianta bilförare. Det känns mer som att det här med övningskörningen kommer att bli lite som om en blind leder en blind.

Men friskt vågat hälften vunnet….Nu kör vi!!!!

Ombyte förnöjer

Jag tänkte att bara för att jag jobbar på en myndighetsgrå arbetsplats så behöver ju inte min blogg vara av samma kulör.
Försökte ändra till lite andra färger och så....

Mendetvettefaan om det blev så mycket bättre.....eller roligare...

Handen på hjärtat så är jag teknisk idiot när det gäller sån´a häringa grejer.

Tycker min blogg ser lika tråkig ut som vanligt men i en annan nyans.

Men om man kisar lite när man tittar och lägger huvudet på sne samtidigt som man gnolar en liten truddilutt så kanske.....

Ordningen återställd

Äntligen är hon hemma min älskade dotter. Och hon har visat bilder från resan....en sådär 300 stycken. Och hon har berättat och berättat och berättat.....om Kevin och Keith och Hanna. Om Claude och Pierre och Mimmi och Jonas och Daimien och Claude och Anna och Claude och Claude och Claude...... Om Italienrare, Irländare, Amerikanare och Fransmän hon träffat. Om knäppa, dumma, snälla och fula men framförallt de snygga....
Så att jag ska få veta och ta del av allt det roliga, tokiga och spännande hon har varit med om. Upplevelser blir ju alltid roligare om man delar dem med någon.
Men i min skalle snurrar alla berättelser runt och blir till ett virrvarr.
Få se hur var det nu...var det Kevin som sa det eller var det Claude???
Och vem var snyggingen som lirade saxofon??

Men hennes bilder var som vanligt helt underbara och talande.
Och tids nog kommer jag förstå vem som gjorde vad med vem....tids nog....

Men just nu är det bara så skönt att hon är hemma välbehållen och vid gott mod.
Nu ska hon tvätta och packa om för snart bär det av på nästa resa. Till den varma ön. Det blir en resa vi delar.....

Vad håller Pohlman på med?

Ursäkta mig, men hur många årstider kan det vara på en dag?
I förmiddags var det en solig och varm sommardag. Nu på eftermiddagen har det slagit om till höstblåst och regn....

Jag accepterar inte detta!!!

Jag har nya läckra skor som jag vill använda. Men de gillar inte vatten...

So please...STOP!!!

Kan löna sig att vara glömsk

Jag har vissa likheter med Sally. Ni vet den där serien som gick på TV för ett par år sedan. Förutom att vi båda är förvirrade och ibland kan prata något osammanhängande så lånar vi båda ut böcker. Jag brukar oftast glömma bort vilka böcker jag lånat ut och till vem jag har lånat ut dem till. Jag litar på att jag förr eller senare får tillbaka dem.

Idag var en sån dag....

En arbetskamrat kom idag och lämnade tillbaka tre böcker som hon lånat för några år sedan, typ 3 år sedan. Jag hade förvisso inte glömt bort dessa böcker, vilket är något förvånande, men jag hade inte saknat dem. Hon som lånat dem hade dock dåligt samvete och gav mig en flaska vin för släta över den låååånga lånetiden.
Det hade hon absolut inte behövt MEN.... jag kan inte förneka att det ska bli riktigt gott att korka upp denna butelj.

Nån annan som vill låna något????

Omtanke från en 12-åring

Ligger i soffan och myser med min yngste son. Vi kollar på American Idol.
Vi skrattar och busar och har sådär riktigt mysigt mysigt.

Jag har i flera år haft problem med min axel och när det är som värst brukar min dotter massera mig. Nu är befinner hon sig i Frankrike.
Sonen vill att jag masserar hans ben. Efter en stunds knådande ber jag honom att massera min värkande axel. Snäll och omtänksam som han är börjar han massera sin lilla mamma samtidigt som han säger,
- Mamma, du måste gå till doktorn med din axel. Eller är det en så´n där 40-års kris?

Men va faan....vad omysigt det blev helt plötsligt.....

Oro helt i onödan...

Jag hade fasat för vad som skulle vänta mig när jag idag kom tillbaka till jobbet efter tre veckors semester.
Det första som möter mig är ett kuvert med mitt namn på, noggrannt bokstaverat av ett barns hand. I kuvertet fanns ett brev dekorerat med fina klistermärken och ritade små hjärtan. Barnet i fråga som skrivit brevet tackade för att h*n fått gå på Gröna Lund samt fått åka en vecka på kollo. H*n sa att det var jätteroligt och så passade h*n på att önska mig en skön semester. H*n hade även gjort ett hjärta med piprensare som jag fick.

Min dag kunde inte ha börjat bättre och jag måste bara få säga....

JAG ÄLSKAR MITT JOBB!!!!!

But why?!?!

Varför försvinner solbränna så fort?
Förra veckan var jag brun och läcker....nu är jag bara läcker!!

Men det är väl för att arbetskamraterna inte skall bli gröna av avund...

En rejäl fylla

Semestern är inne på sina sista skälvande timmar. Jobbmobilen som varit avstängd i tre veckor ligger på laddning. Jag öppnar almanackan och ser till min lättnad att jag varit förutseende och inte bokat in massa besök första dagen....eller andra. Men jag fasar ändå för vad som väntar mig i morgon.
Postfacket fullt
Mailboxen full
Skrivbordet fullt

Minns med fasa förra året när jag kom tillbaka från semestern. Mina klienter hade inte haft semester kan jag säga.....mina vikarier som bara skulle fixa det mest akuta var totalt utmattade. För min del var det bara att kavla upp ärmarna och jobba dubbla skift för att hinna ikapp.

Därför sitter jag nu och funderar på att ta mig en rejäl fylla för att klara av min första arbetsdag.

Som tur är har jag snart semester igen.....

Ännu en dag i paradiset!!

Vad gör man när regnet öser ner? Ja inte vet jag vad ni gör men jag och min yngsta son krashade i soffan och kollade på Sally.

Både jag och sonen skrattade gott åt denna hysteriska kvinna. Här kommer några användbara citat.

"Om män skulle tvingas gå i högklackat skulle kullerstenar förbjudas och taxi vara gratis".

"Man behöver väl inte ha varit på månen för att förstå att det är kallt och trist där".

"Bakom varje artig karl döljer sig en kvinnofälla".

"Hur skulle världen se ut om alla lyckades hela tiden? Utan så´na som mig skulle ju världen inte gå framåt. Nä jag bjuder på det här så att den gråa massan slipper göra mina hjältemodiga misstag. Men det gäller att fortsätta kampen mot bakåtsträvarna, och som alla vet, det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke".

Go Sally Go!!!

Happy Pride!!

Gårdagen blev en blöt tillställning i dubbel bemärkelse. Jag åkte tidigt in till stan för att försäkra mig om den bästa platsen inför prideparaden. Det är ingen konst att fördriva tiden då man har trevligt sällskap, god mat och MYCKET vin.

När himlen öppnade sig och regnet vräkte ner börjar jag undra om inte Gud är homofob.
Trots gott om paraplyer var många i mitt sällskap sjöblöta. Men vi viftade glatt med våra regnbågsflaggor, skålade och sa glatt "Happy Pride"!

Jag hade en underbar dag och glad i hågen, kanske lite pågrund av allt vin, så avslutade jag och mina systrar kvällen på Ulla Winblad. Maten och vinet var så gott, så gott och sällskapet var det bästa.

Sömnlös i Stockholm

Min dotter åker till Frankrike i morgon. Hon är 18 år, ska åka med kompisar och bo i tält på något stort festivalområde på något ställe som jag inte ens hittar på kartan. Om jag är orolig?? Men va faan tror du? Klart jag är!! Men jag är inte orolig för fylla, oönsakde graviditeter, oprovocerat våld, droger, borttappade pengar eller försvunnet pass som jag tror att andra tonårsföräldrar skulle oroa sig för.
Jag är mest orolig för hur min dotters rygg ska klara dessa strapatser. 30 timmar på en buss (enkel resa) och sova i tält. Hon har diskbråck sedan ett par år tillbaka och när hon får ont får hon riktigt djävla ont.
Som mamma lider jag så att det skär i hjärtat när hennes dagar och nätter fylls med sådan smärta. Skulle kunna ge vad som helst för att överta hennes värk.
När hon får ont vill jag vara hos henne även om jag inget kan göra för att lindra eller underlätta. Om hon skulle få akut ont under resan vet jag inte vad jag tar mig till. Jag kommer att sitta på nålar tills hon är hemma igen......om 10 dagar!!!!

Jag hoppas att hon får en toppen resa med fullt ös, många nya bekantskaper från andra länder och massor av oförglömliga minnen. Jag hoppas att hon inte känner av sin rygg så att hon inte blir avskräckt från att resa. Jag vill att denna resa ska ge henne blodad tand så att hon i framtiden ger sig ut i världen och berikar sitt och andras liv.

Men just denna resa kommer jag nog att vara sömnlös tills hon kommer hem. Jag behöver nog någon form av separationsterapi.