Utmaning

Någongång är första gången för allt, denna gång är nu!!

Till vem som helst: varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn. Osså inget ljug eller hittepå. Varsågod och kopiera;

1. Vad heter du? SUZIE

2. Ett ord på fyra bokstäver: SKOJ

3. Flicknamn: SARA

4. Pojknamn: SIXTEN

5. Yrke: SOTARE

6. Färg: SVART

7. Klädesplagg: SKOTEROVERALL

8. Mat: SOJAKORV

9. Sak i badrummet: SAX

10. Plats/stad: SAN FRANSISCO

11. En orsak till att vara sen: SERIEKROCK

12. Något man inte skriker: SOCKERSKÅL (det har i allafall jag aldrig skrikit)

13. Film: STOCKHOLMS NATT

14. Något man dricker: SANGRIA

15. Band: SEX PISTOLS

16. Djur: SNÖLEOPARD

17. Gatunamn: STUREGATAN

18. Bil: SAAB

19. Sång: SÅNT ÄR LIVET

20. Aktivitet med mer än en deltagare: SNÖBOLLSKRIG

För bra för att vara sant...

När man uppnått min aktningsvärda ålder har man träffat en del människor genom åren. Människor från olika yrkesgrupper, samhällsklasser och länder.
I mitt jobb träffar jag dagligen familjer och barn i kris.

Jag vill inte på något sätt slå mig för bröstet eller på annat sätt förhäva mig men jag tycker själv att jag är rätt bra på att lyssna och prata med alla, liten som stor, fattig eller rik.

Men.....jag är helt djävla usel på att prata med min dator!!!!

Den gör sällan eller aldrig som jag vill. Jag ber snällt, klappar på skärmen, smeker tangentbordet....men den satans skitdatorn vägrar samarbeta.

Nu har jag påbörjat högskolestudier på distans. Då krävs en dator...vilket jag har.
Det krävs en sjuhellvetes massa program...som jag inte har.
Nu har jag klickat lite här och där och laddat ner dessa program.

Igår fungerade allt som det var tänkt.
Jag kunde se och lyssna på en föreläsning. Förutom att jag kände mig som ett fån där jag satt med mina hörlurar och tittade på en gammal gumma på skärmen så kände jag mig rätt nöjd.

Lilla jag....blondinen...har minsann installerat dataprogram...piluttadig!!

Men idag funkar ingenting alls........djävla tekniska missfoster!!

Kändis vimmel.....

Jag tillbringade förmiddagen i Länsrätten.
Efter avslutad förhandling var det dags för lunch.

I huset bredvid Länsrätten ligger TV4.

Så idag jag åt lunch med ett par kända tv-profiler.

Eller....nja.... de satt ett par bord bort... men i allafall.

Och nej, jag är ingen stalker och kommer inte söka upp kändisarna i deras bostad eller stjäla deras tvätt.

Basattnivet!!

Ingen återvändo...

I ett mycket svagt ögonblick i början på december köpte jag ett årskort på det lokala gymet.

Vet inte riktigt hur jag tänkte, men det var väl det gamla vanliga.

Att nu är det dags att börja ett nytt liv, träna, äta sunt och bla bla bla

Jag har inte satt min fot på gymet sedan dess.

Till mitt försvar kan jag säga att jag jobbat järnet sedan nyårsafton.

Men å andra sidan har gymet öppet i stort sett dygnet runt.

Idag när jag kom hem från jobbet står en träningscykel i vardagsrummet.

Shit shit....eller....jippi jippi
Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Institutionsskadad

I morse kom jag först till jobbet.

Diskbänken var full med smutsig disk.

Jag fixade, så att det skulle vara rent och fint när mina kollegor kommer.

Jag gick hem sist från jobbet.

Diskbänken var full med smutsig disk.

Jag fixade, så att det ska var rent och fint i morgon bitti när mina kollegor kommer.

Jag har jobbat på institution.

När man upptäckte ett problem där kavlade man upp ärmarna och gjorde det som situationen krävde = problemet blev löst!

Nu jobbar jag inte på institution....men jag är nog fortfarande lite skadad.

Jag är absolut inte irriterad på mina kollegor som kan ställa ifrån sig sin smutsiga kaffekopp på en skitig diskbänk och gå därifrån.

Nej, jag är mer facinerad över hur man kan låta bli att göra något åt det man ser.

Finns det något som heter selektivt seende?

MEN, imorgon bitti är diksbänken ren och fin när jag ska brygga mig dagens första kopp kaffe. Vilket är dagens "guldstund".

Jag ska nog gå sist från jobbet varje dag....

1+1=iq fiskmås

Ibland är det bra med kloka vänner!

Mona uppmärksammade mig på att mina två tidigare inlägg nog har ett samband.

Självklart är det så....

Varför kom inte jag på det?!?!?

Jo, för jag är BÅDE blond OCH blåögd... say no more!!!

Min äldsta son brukar säga att min hjärna matchar min hårfärg.

Han har nog rätt.... ;-)

Vad hände liksom!?!?!

Jag sover i vanliga fall inte så mycket.

4-5 timmar per natt räcker gott och väl.

Den här helgen har jag inte gjort annat än att sova.

Jag tror jag fått mer sömn den här helgen än jag fått på hela månaden.

Och jag är fortfarande trött.

Jag begriper ingenting!?!?!

Suprise!!!

Jag hoppas ni inte har gett upp hoppet om nya inlägg.
Jag lever......men bara nästan!
Sedan nyår har jag jobbat satan. Har varit på jobbet ca 14 timmar om dagen.
När jag kommit hem har jag fortsatt ett par timmar till.
Idag blev jag klar....och jag klarade deadline!
Jag är stolt över min förmåga att jobba under extrem press.

Men jag fasar för vad som komma skall.
Där mitt material ska granskas av jurister etc.

Sprit är väl inte att tänka på men betablockerar sägs vara bra.

Men ikväll pustar jag ut i soffan med ett glas vin.

I morgon ska jag till sonen som flyttat till Öland...bara så där.

Vad månde bliva...

Var på jobbet idag för att vi var lite kort om folk. Blondin som jag är trodde jag att det skulle vara lite soft så där… Gå runt och chilla med mina kollegor och önska god fortsättning och prata om helgerna som varit.

Ack vad jag bedrog mig!!!

Om vi säger så här….alla fick inte ett så gott nytt år som man kan önska.

Så jag som hade planerat att vara ledig nästa vecka kan glömma sådana tankar.
Det är bara att kavla upp ärmarna och slita hund.

Vi får väl se vad detta år kommer att ha för trevliga överaskningar framöver...

Cheerio miss Sophie!!

De sista veckorna på detta år har gått i ett rasande tempo.
Jag och mina nära och kära har firat jul, haft släktmiddag, barnkalas, hjälpt syrran att flytta samt städa ur hennes gamla lägenhet. Vi har firat "lilla julafton" med min andra syrra och hennes barn m.m m.m.

Julefriden har liksom inte hunnit infinna sig.... det har varit så mycket annat i vägen.
Just nu känns dock allt riktigt fridfullt. Jag är fix och färdig i nya kläder, redo för en middag hos glada vänner.
Tittar jag i backspegeln blev 2008 ett hyfsat år.

Men eftersom jag är en person som sällan är 100% nöjd vill jag självklart att 2009 ska bli mycket, mycket bättre. Både för egen del men framförallt för alla mina nära och kära, vänner, bekanta och bloggbesökare, ingen nämnd ingen glömd.
Jag hoppas vi ska få många tillfällen att träffas och skratta över livets utmaningar och små spratt.

GOTT NYTT ÅR!!

Jomenvisst serru!

Jobbade över idag.
En kollega från en annan avdelning ser att jag är kvar och kommer in på rummet.
Frågar vad jag gör. Hon undrade om inte jag borde vara på väg ut på disco.
Jag skrattar och svarar att jag hämtar hem mina barn från krogen oftare än jag själv är där.
Då stirrar hon på mig som om hon sett ett spöke och frågar....
- Har DU barn???
Då jag berättade att jag hade tre och att den äldsta flyttat hemifrån var hon tvungen att sätta sig på en stol.
Hon trodde jag var betydligt yngre och hade aldrig kunnat tänka sig att jag var förälder.

Så jomenvisst serru.... en annan är ju fortfarande en tuff brud i lyxförpackning!

Vilken diagnos har jag?

Det kom en räkning, vilket i och för sig inte är så ovanligt.

Den var på 850 kronor, vilket i och för sig inte är så mycket.

Det var för en videofilm som skulle varit återlämnad den 23 augusti.

Kan tyckas lite märkligt att de inte en enda gång har hört av sig med krav på förseningsavgiften sedan augusti.

Det som är ännu mer märkligt är att vi befann oss på Cypern den 23 augusti.

Jag borde nog bli arg.

Det är nog något fel på mig....allvarligt!

4 Ipren och 1 besvikelse

Igår hade jag en mycket mycket trevlig kväll!
Den bestod av god mat, glada och trevliga tjejer och MASSOR av vin.
I morse när jag vaknade av väckarklockan kl. 08.00, eftersom lilla C skulle på match, så hade jag världens pannknack.
Tycker faktiskt att det är lite orättvist för huvudvärken står inte i proportion med mängden alkohol jag drack igår. Så om jag ändå ska ha så här ont kan jag lika gärna dricka mer nästa gång.

Efter fyra Ipren och två koppar kaffe lyckades jag pallra mig iväg till Kistamässan. Vilken besvikelse..... Eller det kanske var jag som hade helt fel förväntningar.
Jag trodde jag skulle hitta material för att själv kunna tillverka än det ena än det andra. Men det var få montrar som sålde material, de flesta sålde färdiga produkter. Jag som hade världens idé.... men men det ska inte gå så sanbbt att förverkliga saker alla gånger.

Nu i kväll är stora C hemma. Det är så mysigt att ha honom hemma på middag. Efter maten har vi legat i soffan och chillat. Det blir så tydligt hur mycket man saknar honom när han kommer hem. Jag har saknat hans röst, hans skratt, jag har saknat våra samtal och hans reflektioner och åsikter om stort som smått runt omkring oss.
Just nu är han med sin lillebror i sitt gamla rum. De pratar och skrattar och jag njuter av stunden. Synd bara att mellan C jobbar i kväll.... annars hade allt varit perfekt.

Näe, nu ropar soffan på mig igen....ciao!

Det ringde...

.. i min gamla mobil. Det var Martin...? Jag känner inte Martin men han ville träffa mig. Han jobbar på gymmet nära mitt hem och erbjöd mig tre prova-på-pass. Men först ville han träffa mig för att visa mig runt ...lite VIP så där.
Inte för att jag behöver....eller JO...jag behöver verkligen träna.
Och det är ju snart dags att avge nyårslöften såå...
Vi får väl se vad Martin har att erbjuda....

Jag och Martin har en date på måndag kväll.

Rapport från en flyttkartong!

Det råder kaos och förvirring här... på min arbetsplats alltså.
Vi ska flytta till nya lokaler så allt ska packas samtidigt som verksamheten ska fungera ändå. Skrivare, faxar och kopiatorer försvinner innan vi hinner blinka.
Oh shit, oh shit jag som behövde skriva ut, faxa etc etc....
Larmen slutade fungera och rätt var det var så stängdes vattnet av när man var på toa. Tur att man inte gjort något stort....

Men det ska bli kul att komma på plats i något nytt. Jag får ett nytt skrivbord som är höj- och sänkbart... bara en sån sak...det kommer min onda axel att må bra av inbillar jag mig. I morgon och på fredag har vi arbetsplikt men får inte vara på vår arbetsplats eftersom flyttlasset går. Vi på min avdelning ska ha planeringsdag i morgon och på fredag har jag jour.

Förutom flytten har jag andra trevliga saker att se fram emot.
I morgon kväll ska vi ut och käka med jobbet. På fredag kväll ska jag på tjejmiddag men både kända och okända tjejer. Läskigt med massa nya som jag inte känner men mest kul.
På lördag ska jag på hantverksmässa med min moster. Har en affärsidé i huvudet som jag tänkte se om det går att förverkliga. Mer om den senare.
På söndag ska jag till sonens arbetsplats och se om Tomten kommer tidigt i år.
Han säljer mobiltelefoner och min gamla lur tillverkades innan Sundsvall brann så det är väl dags att uppdatera sig lite. Vi får väl se vad sonen tycker att "lilla mamma" ska ha för flashig sak.

Tja det var väl allt för nu....

Nu vet jag....

Redan när jag vaknade kände jag huvudvärken komma krypande. Tryckte i mig en Ipren och ångade iväg till yngsta sonens skola för utvecklinssamtal. Huvudvärken höll sig i schack. Men på väg till jobbet kom den som ett brev på posten. Så där på gränsen till ett migränanfall....nästan så man blir illamående och vill spy. Att vända hemmåt var inte att tänka på kalendern var full...
1. möte angående försökslägenhet.
2. uppstartsmöte med nytt ärende
3. skriva beslut med låååång motivering som ska upp till nämd
4. möte med chefen gå igenom alla mina ärenden
5. kasta sig i en taxi för att hinna till möte på sjukhus, kom bara lite försent
6. bli dränkt på väg till tunnelbanan
7. Huvudet spränger och jag tror jag ska svimma och trilla ner på spåret

Där var arbetsdagen slut...sen fortsatte racet hemma.
Huvudvärken kan jag stå ut med men tyvärr kunde jag inte gå och se äldsta sonen spela match. Ljudvolymen i en fullsatt arena hade bara blivit FÖR mycket. Ibland måste man inse sina begränsningar. Bara för det så fick han spela med första femman ikväll....det hade jag velat se. FAN FAN....

Men nu vet jag att migrän kommer som ett brev på posten om man sitter uppe och pysslar hela natten. Men det var nog inte sista gången det hände....vissa saker tar längre tid att lära sig helt enkelt.

Jag hoppas er dag varit bättre än min!

Som ketchup ungefär...

Vi hade handledning på jobbet idag. Vi pratade om prestationskrav och hög ambitionsnivå. De flesta på min arbetsplats lider av detta mer eller mindre.
Jag som är rätt ny i yrket har fruktansvärda krav på mig själv, på alla områden både på jobbet och privat.
På handledningen pratade vi om vikten av att stanna upp ibland och lyssna till vår inre dialog. De där reflektionerna och tankarna som far runt i huvudet men som vi inte säger högt. Periodvis är jag duktig på att lyssna innåt....men när hjulen rullar för snabbt och livet rusar fram som X2000 så slår blir jag lomhörd. Hör inte ett skvatt av vad min inre dialog försöker säga mig.

Ikväll tog jag paus....
Åkte ut till min favvo butik, satte mig på en stol och tittade på när glada tjejer i olika åldrar lät kreativiteten föda fritt. Det skapades högt och lågt, helt underbart att se. Själv satt jag där och hade inga krav på mig själv. Denna kväll skulle jag bara inspireras och smittas av andras skapande kraft.

Och som jag smittades....Nu sitter jag här klockan 01,36 på natten med vardagsrumsbordet fyllt av papper, färg och stämplar. I soffan ligger knappar, band och 1000 andra små pryttlar och pinaler osm jag inte kan namnet på.
Hur många färdiga alster jag hunnit klart? Inte ett enda....jag har bara botaniserat, lekt och testat. Jag som inte rört dessa sker på flera måander känns det som kan nu inte sluta.
Ja som ketchup...först kommer ingenting, sen kommer....ingenting...men sen kommer allt...på en gång!!
Om jag lärt mig något? Jo, att vissa små färgduttar inte går att göra rent. Att en viss nyinköpt penna inte funkar hur man än skakar och har sig.

Men framförallt har jag lärt mig att lyssna på min inre dialog och ta pauser lite oftare. Men i morgon bitti kommer jag lyssna på sonens lärare eftersom vi ska på utvecklingssamtal.

Hur ofta planerar du in pauser??

Zlatan has left the building!!

Vår supercoola men trötta pippi har somnat in för alltid. Det kommer att bli lite tystare i vårt kök...
Zlatan var yngsta sonens alldels egna knäppgök. Självklart döptes denna ståtliga alfahanne efter sonens stora idol..Zlatan!

För att vara en fågel var Zlatan lite....eljest...som man skulle säga i Norrland.
Han var inte så bra på att flyga, Han pallade max ett par meter, lät som en B-52:a, störtdök till marken och flåsade värre än en blåsbälg.
Nä, flyga var inte Zlatans grej.

Zlatan gillade att chilla och softa. Allra bäst tyckte han om att ligga och sova i en ficka t.ex. på en munkjacka eller en kofta. Där kunde han ligga i en timme samtidgt som man klappade honom över ryggen. Om det inte fanns någon ficka att krypa ner i kröp han in i armveck eller gosade ner sig i handdukar.
En gång kröp han in under dotterns täcke i sängen och knoppade in en stund.

Till skillnad mot våran andra rugguggla, Ellie, som är nyfiken, framåt och ska lägga näbben i blöt överallt så hade Zlatan en mer tillbakadragen framtoning. Han trängde sig aldrig på. Han bet aldrig den hand som födde honom utan välkomnade alltid sällskap, men han tog aldrig första steget till kontakt.

Man ska ju inte tala illa om de döda men många gånger har jag funderat på om inte Zlatan var svagbegåvad....om nu fåglar kan vara det. Han var snäll men korkad!
Men framförallt var han en omtyckt pippi med en härlig "personlighet" som passade in i vår mångfassetterade familj.

Begravningen äger rum imorgon i kretsen av de närmast sörjande.

Dum eller modig??

Ibland (läs, ganska ofta) hamnar jag i sällskap där jag på förhand VET att vi tycker olika om stort som smått.

Vi delar helt enkelt inte åsikt om vad som är bra eller dåligt eller hur problem ska lösas.

Det är helt okej, för mig.

Men varför, VARFÖR, måste jag öppna truten och framföra min syn på saken?

Är jag modig som ensam vågar stå för min åsikt eller bara dum?

Jag känner mig i allafall bara, bara....DUM!!

Näe...vad tycker ni?

Sitter här på jobbet och funderar om jag ska chocka kroppen idag.

Har drivor med saker på mitt skrivbord som måste göras.

Men idag kommer äldsta sonen hem för att äta middag med oss.

Så man kanske skulle gå hem....i tid, för en gång skull.

Det låter väl klokt...

I proudly present...

Jag måste bara få presentera min systerson. Han som gjorde storartad entre mitt i min middag. Han är 16 dagar gammal och helt underbar!!

Jag har ingen egen längtan efter en liten bebis. Men det är ljuvligt att få njuta och gosa med denna lilla guldklimp. Varken jag eller barnen kan få nog av honom. Tänk att vara SÅ liten och SÅ älskad av SÅ många....helt ofattbart.

Grattis syrran!! Det gjorde du bra!!

Plötsligt händer det....

Jag har så länge jag kan minnas använt mig av det skrivna ordet när jag vill uttrycka mina innersta känslor. Att skriva har för mig varit en ventil att få ur mig tankar och känslor. För det mesta har det jag skrivit bevarats i små privata anteckningsböcker eller på små lappar. Sällan har jag låtit andra få läsa det jag skrivit. Det har funnits perioder i livet då jag inte skrivit. Anledningnen till att jag under dessa perioder inte skrivit vill jag inte gå in på. Men mina minnen från dessa perioder finns lagrade i mitt inre och väntar på att få komma på pränt.
I många år har jag funderat på att skriva en bok.
Men så fort en sådan tanke börjat växa har jag tänkt...att inte kan jag...och vem skulle vilja läsa den...

Den senaste tiden har det ju gått inflation i böcker om jobbiga levadsöden och inte är väl min historia jobbigare eller tuffare än någon annans. Min historia är...MIN.
Likväl har jag ett behov eller en längtan av att skriva en bok.
Några kapitel är redan påbörjade och väntar på att fullföljas andra är bara små embryon.

Idag gick jag en kurs i kris och katastrof beredskap. Vi är en nybildad grupp som ska kunna rycka in och ta hand om människor i kris...typ tsunamin.
Det var personal från bland annat skolan, kyrkan och polisen.
För att lära känna varandra skulle vi ställa oss inför hela gruppen och berätta om oss själva.
Jag trippa fram på mina stilettklackar med bultande hjärta och gjorde en snabb presentation. Tyckte det var grymt läskigt.
Efteråt kommer en av poliserna fram och frågar om inte jag är författare. Hon var helt säker på att jag skrivit en bok och att jag under min research besökt hennes arbetsplats. Jag förklarde givietvis för henne att jag aldrig i mitt liv skrivit en bok men att jag gärna skulle vilja ha med en sådan bedrift på mitt CV.
Polisen skratta och sa att jag hur som helst var grymt lik den författare hon tänkte på och att hon mycket väl kunde tänka sig mig på ett bokomslag.
Så kan polisen se mig som en författare vore det väl själva faan om inte jag också skulle kunna det.

Om jag kunde koncentrera mig på katastrofberedskap resten av dagen???
Nä, jag tänkte på nästa kapitel....

Soffpotatis....

Jag förstår inte hur alla hinner blogga hela tiden... Ibland flera gånger om dagen. För min del går dagen i ett rasande tempo hela dagen. I bästa fall hinner jag äta lunch. När arbetsdagen är över, det vill säga när jag går från min arbetsplats börjar mitt kvällspass. Handla och laga mat, diska, tvätta, läxförhör, eventuellt hämta barn från träning osv osv.... När den yngsta till slut är i säng är jag så slut att jag säckar ihop i soffan. Då är jag inte i skick att tänka ut kloka och roliga inlägg till bloggen.

Med detta inlägg vill jag bara säga att jag beundrar alla ni kloka och roliga kvinnor och män där ute i cyberrymden som har tid och ork att blogga dagligen.
Ni förgyller mina kvällar och jag hade önskat att jag kunde ge något tillbaka. Men det får bli en annan kväll....inte nu....men kanske i morgon...

Dramatisk middag

Jag har slitit som en galärslav denna vecka. Jag och äldsta sonen skulle fira våra födelsedagar idag. Middag för 30 personer skulle fixas, kakor och bullar skulle bakas och hemmet skulle städas.
Igår kväll betvivlade jag starkt att jag skulle hinna bli klar med allt i tid. Kändes som om jag tagit mig vatten över huvudet och jag insåg att jag inte skulle orka ro detta i land utan hjälp.
Då rycker min yngsta son in. Han stekte 7 kg kött alldeles själv. Jag skar och kryddade köttet. Vi hade ett suveränt team work.
Idag när gästerna droppade in var allt fix och färdigt.

En av gästerna var min syster som är höggravid. Beräknad förlossning var igår och hon har haft förvärkar i en vecka. När gästerna njuter som mest av den goda middagen, någonstans mellan varmrätten och tårtan, så går vattnet. Ett lätt kaos uppstod innan extra kläder hade plockats fram och hon och hennes sambo kommit iväg till BB. Min mamma som borde vara van att bli mormor vid det här laget (hon har 7 barnbarn) blev SÅ nervös. Som tur va behövde hon inte oroa sig så länge...
För 55 minuter senare var det klart!! Vår släkt hade utökats med en till medlem, en liten prins. Han är så efterlängtad och välkommen!

Nu har dramatiken lagt sig...
Gästerna hat gått hem, alla spår av middagen är bortstädade och jag njuter av stillheten och lugnet med ett glas vin. Jag skålar för att jag återigen har blivit moster, att mina barn fått en kusin, att min systerdotter blivit storasyster, att min älskade syster har blivit mamma och att lille F har kommit till världen.
En vanlig lördag för de flesta men för oss förändrardes världen en smula.

SKÅL!!!

Super nollan

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg dök ett roligt minne upp i min röriga och förvirrade hjärna. Det hände sig på den tiden då dator var något nytt och ganska så främmande inslag i vår vardag. Jag fick förmånen att gå en ganska så lång och omfattande datorkurs.
Vi var ca 100 elever och första dagen fick svara på en enkät om våra förkunskaper om datorer. Utifrån svaren på dessa enkäter skulle vi senare delas in grupper. Ungefär 75 % av oss hade inga som helst förkunskaper. Vi hade aldrig arbetat med datorer, hade ingen dator hemma etc. Jag var en av dem.
När grupp indelningen var klar och vi för första gången skulle presentera oss för våra nya klasskamrater upptäckte jag till min fasa att alla i min klass hade datorvana. De flesta hade arbetat eller arbetade dagligen med datorer och vissa hade dator i hemmet. Jag var den enda i klassen som inte ens visste hur man startade en dator.
Givetvis påpekade jag inte för läraren att det måste ha skett ett misstag när det gällde min placering. Jag kämpade på och låtsades som om det regnade.
Studietakten i denna grupp var hög och vi hade många prov. Alla provresultat redovisades inför klassen. Läraren räknade även samman alla provresultat och informerade oss om vilken plats vi hade i klassen, t.ex. femte plats.
Det gick rätt bra för mig, på vissa prov hade jag bäst resultat. När alla prov var avklarade och resultaten sammanräknade slutade jag på åttonde plats. Jag var MYCKET nöjd med min insats eftersom jag räknat med att hamna sist, d.v.s. på plats 25. (Vi var så många i klassen.)

Efter sista lektionen gick hela klassen ut och åt en middag tillsammans med vår lärare. Han informerade oss då om hur indelningen av grupper gått till. Alla som inte hade någon erfarenhet av datorer kallades för nollor, s.k. super nollor, och de som hade erfarenhet kallades ettor. Som jag nämnde tidigare var 75 % av oss super nollor. Lärarna delade in dessa i tre grupper. Den fjärde gruppen bestod av de 25 % som hade förkunskaper, en s.k. elitklass.
Men vår lärare berättade att han och hans kollegor hade velat göra ett socialt experiment. De tog en super nolla och placerade i elitklassen för att se vad som hände. När vår lärare berättade detta spänner han ögonen i mig och säger, - Och den super nollan var du!
Han berättade vidare att alla lärare på skolan därefter följt mina resultat under hela studietiden och att alla varit mycket imponerade och förvånade. I vissa moment hade jag till och med varit bäst i klassen.

Med detta vill jag bara ha sagt att även en super nolla kan slå omvärlden med häpnad!

Ljus i mörkret

Ibland känns livet så mörk och trist. Allt känns tungt, jobbigt och oövervinneligt. Jag är ganska duktig på att tvivla på om jag duger i alla möjliga sammanhang. Detta är givetvis inget jag berättar för andra utan jag kör på och låtsas som att det regnar. Men innerst inne känner jag mig osäker och okunnig. När jag kom in på en eftertraktad utbildning på högskolan kände jag mig som en bluff. Många utav mina kurskamrater hade sökt in till utbildningen flera år i rad utan att komma in. Själv kom jag in på första försöket. Kändes som om jag halkat in på ett bananskal. Mina föräldrar har ingen akademisk utbildning så man kan säga att jag genomgick en liten klassresa. Behöver jag nämna att de flesta av mina kurskamrater kom från en akademiskbakgrund. De kunde rådfråga föräldrar och äldre syskon i mångt och mycket när det gällde teorier, uppsatser etc. Jag hade inte den möjligheten utan fick försöka lita på mig själv. Kände mig mest som en bluff och tänkte att snart kommer de på mig, att jag egentligen inte hör hemma här. Hur som helst klarade jag av mina studier med bravur. Så många superlativ som jag fick för min C-uppstas har jag aldrig, varken förr eller senare, fått. Ingenting behövde ändras eller förtydligas i uppsatsen, den var perfekt. Hade önskat att jag hade en bandspelare och kunnat spela in vad de sa under examinationen så att jag kunde lyssna på det igen. För att påminna och övertyga mig själv om det de sa och att jag minns rätt.

I dagsläget har jag ett ganska tufft jobb. Och trots att jag arbetat i 2,5 år på min arbetsplats känner jag mig fortfarande som nyanställd eller som en pryoelev. Detta är givetvis inget jag berättar för andra utan jag kör på och låtsas som att det regnar. Men innerst inne känner jag mig osäker och okunnig. Har ni hört det förut?
Men nu har jag på två dagar fått komplimanger från två helt olika håll, vilket gör mig jätteglad. Den första komplimangen kom från en gammal kurskamrat jag träffade i fredags. Hon hade hört talas om (lilla) mig. Tydligen hade andra som kommit i kontakt med mig uttryckt att jag var duktig i min yrkesroll. De hade önskat att alla inom mitt yrkesområde skulle vara som jag.
WOW, tänk att lilla jag…… Självklart blir jag nyfiken på vilka de är som säger så fina saker om mig. Och i vilket sammanhang de träffade mig, och vad jag gjorde som var så bra.

Den andra komplimangen kom idag. De var en kollega från en annan avdelning som tyckte att jag utseendemässigt var den ”ballaste” i vårt område. Så min fåfänga fick sig verkligen en kick samtidigt som jag blir super generad. Jag behöver verkligen träna på att ta emot komplimanger!!

Varför skriver jag då allt detta i bloggen??
Jo, för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa om dessa två ljuspunkter när livet känns så där mörk och trist. För jag behöver verkligen stärka mitt självförtroende och min självkänsla med jämna mellan rum. Då kan det behövas gamla repriser ibland.

Budgetlyx

Har varit på konferens i två dagar. Inget märkvärdigt alls. Vi var ca 20 tjejer som bodde på vandrarhem och åt något som liknade skolmat. Men bara att få komma bort från vardagen en kort stund känns som en otrolig lyx.

Vi har förutom själva konferensandet fört långa samtal om stort som smått, druckit mycket vin och skrattat i massor. Sömnen blev väl också si så där...vilket har satt sina spår.
Nu är jag tillbaka i verkligheten och känner mig SÅ trött!

Hushållsnära tjänster

Jag var inte medveten om att vi utlyst en tjänst som piga. Någon som har till uppgift att tvätta, städa, laga mat, planera och genomföra inköp, diska, läsa läxor med barnen, lägga barn, väcka barn, sköta kontakter med skola, ansvara för hushållsekonomin, planera semestrar, boka läkarbesök etc etc….

Jag vet dock att jag INTE sökt denna tjänst. Lik förbannat har jag tydligen fått den anställningen. Har inte den blekaste aning om hur det gick till...känner mig lurad och utnyttjad.
Och det djävligaste av allt är att det är obetalt!!!

Jag tänker säga upp mig.....basåattnivet!!!

Skomakarens barn....

Jag jobbar med familjer i kris och barn som far illa. Många anser därmed att jag borde vara en exemplarisk förälder som inte gör något fel...
Men jag har aldrig träffat en förälder som är perfekt i alla lägen och jag är det inte själv heller. Jag skulle nog bli rädd och börja ställa diagnos om jag träffade någon.
Hur som helst är jag av den sorten som mycket sällan är sjuk. Om jag någon gång får 40 graders feber, ont i kroppen och yrsel så biter jag ihop och går till jobbet i allafall. Om någon frågar hur jag mår svarar jag självklart, bra! Varifrån jag fått detta beteende vet jag inte men två av mina tre systrar är likadana.
Trots att jag anser att man ska vara rädd om sin hälsa så beter jag mig på detta något martyrliknande sätt.
Det mest idiotiska i kråksången är att jag försöker uppfostra min barn till att bete sig på samma sätt.

När vi var på den varma ön fick yngsta sonen ont i ett öra. Han klagade i några dagar men jag svarade bara, "det går över". Vilket det så klart inte gjorde.
Så jag tryckte i honom Ipren morgon och kväll...hjälpte inte heller, värken var kvar. Jag inbillade honom då att vitlök hjälper mot värk i öronen. Pillade in en vitlöksklyfta i hans öra, satte ett plåster över örat så att inte klyftan skulle trilla ut och så fick han gå så en hel kväll. Han såg skitlöjlig ut men tyckte att det kändes bättre efter vitlökskuren. Han sa sig inte behöva fler Ipren, värken var nästan borta.....men bara nästan.

Nu har vi varit hemma i snart en vecka...ikväll grät han för att det gjorde så ont. Hmmm, det är nog dags att ta honom till doktorn. Och jag bara vet att sonen kommer att berätta om vitlöken...
Om doktorn frågar vad jag jobbar med kommer jag skämmas ögonen ur mig....eller så ljuger jag....

I´m back....

Hemma igen....vilket är skönt men kallt. Har haft strålande sol och 35-37 grader i skuggan varje dag. Har gått omkring i bikini och flipflop i två veckor så nu känns det märkligt att pälsa på sig flera lager kläder.
Att ligga i en solstol 8 timmar om dagen är verkligen avkoppling för mig. Det känns som om jag varit ledig betydligt längre än två veckor.
Ja, jag har ju inte bara solat, jag har ju även hunnit läsa 5 böcker, badat, åkt båt, gått på marknad och druckit paraplydrinkar.

Min ekonomi inför denna resa var MYCKET begränsad och jag försökte verkligen snåla. Trots detta gjorde jag av med betydligt mer pengar än jag tänkt. Det var i och för sig värt varenda öre men nu är min kappsäck med guldpengar tom.
Jag inser att jag behöver ett extra jobb. Jag är en extrem arbetsmyra och har massor av arbetslivserfarenhet. Så tips om helgjobb mottages med öppna armar.
Måste ju börja spara till nästa resa....

Skitnödig

Eftersom jag är lite rädd för att flyga vill jag inte veta att det varit en stor flygkatastrof med ca 150 döda dagen innan jag ska flyga till den varma ön.