Ut i det okända....

Vad är det som händer med dagens musik Sverige? Konserter anordnas nu för tiden på krogar med åldersgräns varpå en yngre publik icke göre sig besvär. Kris och panik!! Min dotter och hennes kompis vill gå på en spelning med någon artist som heter Mika (vem faan är det?) och som spelar på Berns där åldersgränsen är 18 år. Då min dotter är 17 år och hennes kompis 16 år så skulle de inte komma in även om de köpt konsertbiljetter. Min dotter har ringt Berns och kontrollerat vad som krävs för att komma in. Svaret blev....en målsman. Vafaan, på min tid behövde man inte släpa runt på nån gammal mossig morsa eller farsa för att få lyssna på sin senaste idol. Men nu är ju jag varken gammal eller mossig så min dotter frågade mig om jag kunde följa med. Som den goda mor jag är så är det klart att jag ställer upp och går på konsert. Det känns inte som någon uppoffring men jag måste erkänna att det hade varit roligare att se en artist som jag gillar. Jag tror att min dotter är lite av en tankeläsare och tyckte lite synd om mig som skall behöva lyssna på en för mig helt okänd* artist. Hon försökte muntra upp mig genom att säga, - Mamma, han är skitsnygg!

Så vem vet, skulle det visa sig att snyggingen kan sjunga också så kan det ju bli en riktigt trevlig kväll. Jag har ju världens bästa sällskap, min dotter och hennes kompis.

*Jag vill bara förtydliga att det inte beror på åldern att denna Mika är okänd för mig. Han är tydligen en ny stjärna som bara släppt en skiva. Så det så!

Låt tjejen köpa en glass!

Jag har en yrkesskada. Det är inte så att jag har ont eller lider speciellt av min skada men jag har svårt att koppla bort den på min lediga tid. Och det finns nog inget försäkrningsbolag i världen som skulle ge mig ekonomisk ersättning för "sveda och värk". Skadan yttrar sig så att jag observerar människor i tid och otid. Gärna par eller familjer. Själva observerandet kan jag inte säga att jag lider av utan det är snarare de känslor och tankar som väcks i mig som kan göra mig irriterad. Som idag till exempel, i affären såg jag ett par. Han var sv

eansk och hon såg ut att vara från Thailand. Hennes ursprung är inte så viktigt men de talade i allafall engelska med varandra. De såg väldigt nykära ut, höll varandra i handen och så...ja ni vet. Framme vid kassan vill hon ha en chokladkaka. Tydligen är det han som har hand om pengarna för hon frågar honom om hon kan få en. Han svarar då -du är egentligen inte sugen på choklad, du är hungrig och därför sjunker blodsockret och du blir sugen på sötsaker. Snäll flickvän som hon var så la hon tillbaka chokladkakan. Hon frågade om hon fick en glass istället. Han tittade då lite nedlåtande på henne och svarade -nej.

Alltså....jag säger ingenting om vart svenska män eller kvinnor hittar sina partners. Alla har väl någon gång hittat sin STORA kärlek på semestern. Vissa har plockat hem sina semesterfynd och fortsatt en relation med dem långt efter att semestern är över. Det spelar ingen roll om semestern utspelade sig i Kramfors, Norrköping eller på någon avlägsen tropisk sandstrand. Men om det nu är så att man väljer att ta med sin stora kärlek hem så förse då personen i fråga med egen ekonomi och hjälp honom/henne att bli självständiga i det land han/hon kommit till.

Tjejen i fråga var en vuxen kvinna som såg högts normalbegåvad ut hon skall inte behöva fråga om hon kan få köpa en så enkel sak som en godisbit. Ingen har heller rätt att behandla henne som ett litet barn och tala om för henne att hon är inte hungrig/törstig/trött etc.. Det vet väl hon bäst själv. Hon skulle nog garanterat ha ätit upp maten även om hon åt en godisbit innan.

Det jag vill ha sagt med detta inlägg är väl att alla bör fundera på hur de behandlar andra. Killen i fråga tyckte nog att han bara var omtänksam och snäll. Men risken är att tjejen anpassar sig efter hans regler tills hon tror att hon inte har något eget värde. Hon är ju så beroende utav honom eftersom han kan språket, känner till landets lagar och regler, står för försörjningen etc.

Men mest av allt ville jag nog spy ur mig lite ilska. Kanske säger inlägget mer om mina egna fördomar. Jag träffar ju trots allt många tjejer/mammor i min yrkesroll som behandlats illa av män. Jag känner många gånger en vanmakt över att jämstäldhetens vindar blåser så sakta och att vissa inte vet hur man stavar till respekt.

P.S. Det är inte tjejen i texten som har skrivit bloggen.

Look alike....

Jag har inte lyssnat så mycket på Sanne Salomonsens musik men jag har ändå bildat mig en uppfattning om henne som person. Jag tycker att hon verkar vara en cool brud som vet vad hon vill och som tycks veta hur man njuter av livet. Hon har dessutom en klädsmak som faller mig i smaken även om jag själv inte klär mig precis som hon. Därför blir jag både glad och lite stolt när jag då och då i olika sammanhang får höra att jag liknar henne. Jag liknar ju hellre Sanne än t.ex. Mona Sahlin. Senast i dag fick jag höra att jag var lik Sanne men att mina ögon var piggare än hennes. Bara därför ska jag ladda...nej jag menar köpa en av hennes skivor.

Ooops! Har jag gjort en tavla?

Jag vill på intet sätt tråka ut ur er som besöker denna blogg men just nu är det lite stilltje i min hjärna. I alla fall på fiffiga, kreativa och roliga funderingar. Jag vill förtydliga att detta inte har något med min hårfärg att göra. Men just nu är det full fart framåt, både på jobbet och privat. Så det förväntas av mig att jag agerar vuxen och tänker smarta, genomtänkta tankar helst med förankring i aktuell forskning. Detta medför att jag inte får tid till allt det där lustfyllda som jag vill ägna mig åt. Ja, som att blogga, scrappa och låta knasiga, tokiga och barnsliga tankar irra runt fritt mellan öronen.

Så för att inte tråka ut er med mitt, just nu, högst ordinära svensson-liv så ska jag visa er ytterligare en tavla jag gjort. Eftersom jag inte fick några kommentarer på den förra jag visade så känns det rätt säkert. Förmodligen så är ni så pass väluppfostrade att ni inte kritserar ett fiasko. Vilket känns tryggt för mig och in ger mig mod att kasta mig ut i tomma intet igen.

Denna tavla är jag lite mer nöjd med jämfört med den förra så..... ja, håll till godo!

P.S. Jag måste bara ta tillfället i akt och reflektera lite på det jag själv har skrivit under inlägget

"bojkott av melodifestivalen". Jag skrev att jag upplevde en vuxen gemanskap med min son då vi var på konsert tillsammans. Min fråga är bara hur vuxet är det egentligen att dansa, hoppa och sjunga med i texterna så att man blir alldeles hes? Jag bara frågar? Kom och skriv mig det på näsan den som kan.

Påtvingad relation!

Enligt min mor så tyckte jag om att lägga pussel när jag var lite. Det är inget jag minns men det finns tydligen bevismaterial i form av fotografier där jag lägger pussel och faktiskt ser ut att gilla det. Idag, x-antal år senare (inte sååå många år) har jag ett helt annat förhållande till pussel. Faktum är att jag inte vill ha något förhållande över huvud taget. Helt ärligt så vill jag separera från pussel. Men det förföljer mig som värsta stalkern. Överallt pratas det om detta djävla livspussel. Hur man ska få ihop bitarna (helst utan våld). Hur man mer eller mindre ska vrida sig ut och in för att få alla områden att fungera, familj, arbete, vänner osv. Men jag känner i stunder som dessa en stor förståelse med den trotsiga 3-åringen som skriker, -NEJ, VILL INTE!

Det finns ett talesätt som lyder "som man bäddar får man ligga". Nix, pix, jag går inte med på detta. Om lakanen är knöliga och kudden platt så åker jag till IKEA, köper nytt och bäddar om. Och nåt pussel har jag aldrig efterfrågat.....ge mig ett Monopol och "show me the money"!!!!

Men innan jag kan spela Monopol ska jag bara diska, skjutsa sonen till träningen, ringa dotterns sjukgymnast, planera morgondagens arbetsmöte, boka tvättstugan, skicka inbjudningskorten till sonens kalas, hänga tvätten, komma ihåg vart jag la lappen som ska tillbaka till skolan, dammsuga, ge fåglarna mat och vatten etc, etc, etc

Bojkott av melodifestivalen!

Min 18-åriga son frågade mig för en tid sedan om jag ville hänga med på Timbuktu konsert. Han vet att jag gillar hans musik men jag tror även att det fanns en förhoppning om att jag skulle finansiera biljetter...vilket jag också gjorde. Om sanningen ska fram så blev jag både glad och stolt över att han frågade mig. Själv skulle jag aldrig ha frågat min mamma något liknande då jag var i hans ålder. Nå väl, biljetter införskaffades och konserten gick av stapeln på Dabaser i lördags. Jag ljuger inte, men jag var nog äldst på hela stället. Men den här morsan vet hur man rockar loss! Det var trångt, det var svettigt, det var tung-gung och det var så djävla bra!!! Det var helt klart värt varenda spänn att missa melodifestivalen. Ola Salo släng dig i väggen...jag hade en döcool kille på scenen och en ännu coolare kille vid min sida. God dame, a hallelulja moment!!

Det är häftigt med musik. Det kan förena människor oavsett religion, bakgrund, kultur, etnicitet och ålder. Helt plötsligt står det klart för mig att det är stunder som dessa, då man känner en vuxen gemenskap med sina barn, som är belöningen på allt slit under småbarnsåren. Alla nattvak, blöjbyten och snutna näsor. Alla trista timmar i sandlådan, frusna fötter vid skridskobanan och alla förlorade sovmornar. För stunder som dessa var det mödan värt, skulle till och med kunna göra om det. Jag ser fram emot fler sådana stunder. Men det kanske är för mycket begärt att få hänga med till Roskilde.

Jag har gjort en tavla.....

Var på mässan i helgen och gjorde av med lite pengar. Kom hem med en liten godispåse fylld med papper, stämplar, knappar och lite annat smått och gott som jag inte kan namnen på. Problemet är bara att jag så sällan har tid att sätta mig ner och scrappa. Alltid är det något som ska göras. Nu när jag hade införskaffat lite nytt kände jag mig dock sugen att sätta mig. Upptäcker då till min fasa att skärmaskinen har gått sönder...alldeles, alldeles trasig var den. Hur kunde det hända, den står ju högs upp på en hylla???? Nu får jag dock en anledning att köpa en ny skärmaskin, tjoho! Jag var inte så nöjd med min gamla men jag hade inte lust att köpa en ny då jag hade en fungerande. Men det har jag ju inte längre. Problemet löst! Så den som gjorde det (sneglar mot barnen) kan erkänna nu. Jag kommer inte att bli arg. Tyvärr försvann skapar lusten så det blev inget scrappat. Jag får helt enkelt vänta tills jag ska gå kursen på Papprika.

Hade tänkt att så småningom visa upp det jag scrappat men nu är det så att allt jag gjort hittills har jag gett bort. Har inget här hemma som jag kan dela med mig av. Men jag tänkte ändå ta mod till mig och visa upp ETT eget alster. Det får bli den akvarelltavla jag är minst nöjd med. Vi får väl se om fortsättning följer.....

Personlighetsförändring!?!

Jag vågar påstå att jag inte är matrealist. Jag bryr mig föga om prylar och ny teknik. Jag ser ingen vits med att köpa, köpa, köpa... Jag kan förlora saker utan att känna saknad, det är ju trots allt bara saker. Jag saknar till exempel inte bilen som jag krockade för snart en månad sedan och som ska skrotas nästa vecka.

Men idag var jag på mässa där det fanns scrapbooking prylar och då hände nåt märkligt. Jag fick något lystet i blicken och i min hjärna upprepades ett mantra, åh va fint...köp den, åh vad fint...köp den o.s.v. Jag har börjat känna igen detta tillstånd för det infinner sig även då jag åker till Papprika. Det enda som hjälper är att köpa.....så det gör jag!

När jag så kommer hem med mina små skatter, det vill säga plast knappar, färgglada papper, stämplar, klister, små finger duttar och lite andra pryttlar som jag inte kan namnen på så kan jag sitta länge och beundra de små små tingest som nu är i min ägo. Jag som i normala fall är generös och som frikostigt delar med mig av mina saker börjar nu tänka i andra banor. De är mina...bara MINA! Något måste uppenbarligen ha hänt med min hjärna. Hur jag än försöker omprogramera den så är det bara en röst som säger.......................MY PRECIOUSSSSSS!!!!!

Förtydligande

Som jag nämnt tidigare så har jag en tonårsson. Något som denna son inte vill kännas vid. Det är inte så att han förnekar vårt släktskap. Det han protesterar mot är att jag benämner honom som tonåring. Han hävdar med bestämdhet och övertygelse att han är vuxen. Att bli kallad tonåring ser han nästan som en förolämpning. Han är orolig att mina läsare skall tro att han är en "fjortis". I normala fall är jag otroligt stolt över min son och har stor respekt för hans kunskap. Vi brukar dessutom vara överens i de flesta frågor, därför kom det som en överraskning att det råder meningsskiljaktigheter i denna (enligt mitt tycke) enkla fråga. Men för att förhindra eventuella missförstånd vill jag därför komma med följande förtydligande.

Ordet tonåring, som är bildat efter engelskans teenager, bygger på en observation av våra räkneords sammansättning: Orden tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, arton och nitton slutar alla på ändelsen -ton (på engelska -teen). En tonåring är alltså en person som är mellan 13 och 19 år gammal. (Wikipedia)

Min son är 18-år och därmed, enligt Wikipedia, tonåring. Alltså en tonårsson! Om han fortsätter att hävda motsatsen så kommer jag bara att svara -Not in my book!

Personligen skulle jag gärna slippa vara vuxen ett tag så om han vill är jag öppen för ett byte. Då kan han få betala hyran, skurar toaletten, tvätta, laga mat etc etc.

Förhoppningsvis skulle han inse att han inte är tillräckligt vuxen för att förstå hur bra han har det just nu...som tonåring!

Surt sa räven....

De flesta som oväntat och plötsligt stöter på en kändis eller någon snuskigt rik person brukar uppleva detta som en ganska angenäm händelse. Det sätter liksom en extra knorr på en annars så grå och vanlig vardag. Så var inte riktigt fallet när jag för ett tag sedan smällde ihop med en. För det första så var själva sammanstötningen av mindre angenäm karaktär. Mannen i fråga följde nämligen inte gällande trafiklagstiftning. Trots att jag panikbromsade och tillbad högre makter så var kollisionen ett faktum. PANG KRASCH BOM!!!! För det andra så visste jag inte ens att han var en känd rikis. Sån koll har jag. Han var dock noga med att poängtera detta faktum för mig.....flera gånger! Han var visst grundare till ett stort och världskänt klädmärke. Som om jag skulle bry mig.

Igår ringde de från försäkringsbolaget och sa att de inte kommer att reparera vår f.d. fina bil. Vi får helgen på oss att tömma bilen på privata ägodelar sedan kommer en bärgningsbil för att transportera bort vår bil för dess sista färd.....till bil-himlen!

Ersättningen vi får är en strunt summa i sammanhanget för det går inte att köpa en likvärdig bil för det beloppet. För en trebarnsfamilj är bilen guld värd och kan inte värderas i pengar.

Vad hände med rikisen då? Ja han stack väl till sitt hus på Tobago och har uppenbarligen glömt mig vid det här laget. För den utlovade klädkatalogen han skulle skicka till mig så att jag skulle få välja kläder som plåster på såren har jag inte sett röken av......

Favorit i repris!

Jag har gjort det igen..... ja, framkallat kort via nätet alltså! (Min framkalla-foton-via-nätet-oskuld försvann igår.) Det är väl ungefär som när man lärt sig cykla. När man väl lärt sig tekniken och kommit underfund med hur man ska synkronisera rörelserna så vill man bara göra det igen och igen och....IGEN! Skulle man trilla omkull så vill man ändå snabbt upp i sadel igen. Så ikväll gav jag mig i kast med att framkalla lite fler bilder. Eftersom jag kände mig lite proffsig och varm i kläderna så testade jag ett annat fotolab. Vad jag uppfattade som en nyfiken tonårs-son kom och ville vara med och välja bilder. Kändes trevligt att sitta tillsammans med ett gemensamt projekt. Själva inledningen fixade jag ganska bra om jag får skryta lite. Då menar jag själva väljandet och uppladdningen av bilder. Fick bara börja från början en enda gång eftersom jag tydligen klickade på nåt....en knapp eller nåt så att allt försvann. Men sen när det var dags för själva finalen så hände det nåt... I de lägena blir jag som Lilla Skutt ungefär, börjar stamma, spela på läppen och sjutton vet om jag inte börjar hyperventilera också. Vet inte riktigt vad som är så hemskt och farligt men man kan ju aldrig vara nog så försiktig när man har att göra med så högtekniska mackapärer. Då säger sonen med sin lugna stämma, -Lugn mamma! Varför tror du jag satte mig här? Jag kan det här, så här gör du......

Snopet! Jag som trodde att han kom och satte sig bredvid mig för att han var lite impad och ville lära sig lite om hur den moderna tekniken fungerar.

IQ chipspåse!

Jag ska gå en kurs i scrapbooking och då skulle man ta med sig minst 10 foton. Inga problem tänkte jag. Har ju hela datorn full av bilder. Kan ju inte vara så svårt att skicka iväg dem för framkallning. Lite klick, klick och så tjoff så åker de iväg ut i cyberrymden för att sen dimpa ner som perfekta papperskopior i min brevlåda. Men jag tror att det har blivit lite fel när de konstruerade mig. Jag tycks ha en dator-allergi som slår ut min annars så skärpta hjärna. Jag förstår att jag har tagit ett kort, det gör jag. Jag försår också att ju fler pixlar desto bättre. Men nu när bilden finns där i datorn och dottern har fixat líte med den. Hur vet jag då pixlar och storlek osv. Tänk om allt bara blir helt fel. Tänk om de kommer att skratta ihjäl sig på fotolabbet. Minns en gång när jag var tonåring och skulle framkalla bilder på 1-timme på Fotoquick på Drottninggatan. Jag tror det var det första stället i Stockholm där man kunde få sina bilder så snabbt. Rätt dyrt var det också vill jag minnas. Nåväl, tydligen så var mina bilder så roliga att personalen skrattade gott åt dem. När jag skulle hämta ut dem fick jag dem gratis. Personalen tackade mig och sa att ett gott skratt förlänger livet. Jag hade förlängt deras liv flera år. Så man kan säga att jag gjorde en god gärning. Så det är väl bara att skicka iväg mina bilder och hoppas på det bästa. Är det för mycket begärt att be om en kinderöverraskning, en godgärning, gratis framkallning och att bilderna blir i rätt storlek. För det kommer kännas djävligt fånigt att komma med min bärbara dator till scrapbooking kursen. Eller så tar jag scrapbookingen till nya höjder. Klistrar in bildskärmen i fotoalbumet och gör ett bildspel.

Skulle man tänka före?!?

Igår var vi och beställde en ny soffa. Den var STOOOOR! Även om vi pratat om det länge så blev det nästan som ett impulsköp. Det är så typiskt mig. Jag hittade en modell som var häftig och ett tyg som var snyggt och beställde. Inget funderande, inte gå hem och kolla om färgen passar. Nä....pang bom...nu beställer vi. Vart skriver jag på? Nu börjar ångesten komma. Tänk om den är för stor för rummet? Eller om färgen inte passar. Eller tänk om jag tröttnar på modellen och tyget efter 14 dagar. Eller att den både är för stor och att färgen inte passar. Ja, att hela soffan är FEL helt enkelt. Nu måste jag gå och våndas i 6-8 veckor innan soffan kommer hem för att se resultatet. Under tiden jag våndas ska jag ordna ett kalas för dottern som fyllt år. Gästerna ska få sitta i vår gamla "fulsoffa".

Mentor sökes!

Det är bara att bekänna färg på en gång.... Vad har jag gett mig in på. Såg att jag stavat fel och glömt nåt ord i förra inlägget. Men hur jag än försöker hajjar jag inte hur jag ska kunna rätta till mina misstag. Jag behöver en läromästare.....

Ja, ja....jag gör väl det då!

Mina två bloggande tonåringar har tjatat på mig att skaffa en egen blog. De behövde inte tjata många dagar innan jag kapitulerade och föll ner i blogträsket. Men jag vill bara förvarna om att jag inte kommer presentera några nya smarta teorier om hur vi ska lösa världsfreden eller utrota svälten. Ni som letar efter svaren på dessa frågor hänvisas till andra skrymslen och vrår på internet. Här kommer diverse förvirrade tankar presenteras och kanske, kanske kommer jag att visa bilder på mina konstnärliga försök (om jag törs). Har börjat scrappa men gör det hellre än bra.
Jag hoppas dock att ni känner er välkomna hit och att återvända till mitt skafferi då och då. Men jag kan inte lova att jag kommer att skriva så ofta så ha inte allt för höga förväntningar på denna blog för jag är både blond och blåögd.