Vilka kickar!

Jag skäms verkligen över att jag är en sån usel bloggare. Surfar runt dagligen och läser andras bloggar och blr grymt imponerad över att alla har så mycket kloka, roliga, engagerande ämnen att skriva om. Själv har jag svårt att hitta ämnen att skriva om. Är mitt liv för tråkigt och innehållslöst? Nej, snarare snurrar det så snabbt nu att jag inte hinner reflektera över de små vardagshändelserna som kallas livet. Men nu har jag bara en vecka kvar till semestern och då får jag tid att fundera över stort som smått. Förhoppningsvis kommer jag ha en hel del klokskap att dela med mig av då.

Förra veckan fick jag en förfrågan av en arbetskamrat om jag kunde göra ett kuvert till hennes mamma som fyllde år. Hon vet att jag scrappar och har tidigare sett ett kort jag gjort. Anledninen till att hon bara ville ha ett kuvert var för att de själva gjort ett presentkort som de skulle ge henne och ville lägga presentkortet i ett fint kuvert.

I måndags levererade jag det färdiga kuvertet och det gjorde succé. Jag är en urusel försäljare och har svårt att ta betalt för saker. Nu tyckte jag att jag tog i då jag begärde 40:- för kuvertet. Arbetskollegan protesterade och sa att det var för lite, hon gav mig 90:-!!!! Fattar ni NITTIO KRONOR för ett kuvert!!!

Jag fick värsta ego-kicken efter det. Tänk att någon tycker det jag gjort var så bra. Visst har väl andra sagt att mina kort och grejer är fina men då är det mamma och syrrorna som sagt det. Det räknas liksom inte för det är deras "jobb" att stryka medhårs. Men nu fick jag sådan kick att jag funderar på att göra lite kort för att sälja.

Bara ett par dagar senare fick jag ytterligare en beställning. En annan arbetskollega skall gifta sig och behövde 78 brölopps program!! Jag var då tvungen att uttala det svåraste ord jag kan......NEJ!

Min tid räcker faktiskt inte till. Åker på semester om en vecka om måste sitta på jobbet ca 12 timmar om dagen för att hinna bli klar. Men det var en kick att bli tillfrågad.

Många kickar blir det........

Jag har tagit kort på kuvertet så bildbevis kommer snart.

Nu skiter jag i jantelagen!!

Ibland måste man faktiskt få slå sig för bröstet och kunna erkänna för sig själv att man är bra, kanske rent av bäst! Nu tänker jag göra det....

Den planering som jag genomförde för att hinna bli klar med allt innan semester håller fortfarande. Idag kunde jag till och med gå hem i tid!! (nästan)

I morse fick jag beröm av chefen som sa att jag var en stor resurs och tillgång. Hon ville inte att jag hittade på några dumheter. Typ söka annat jobb. Jag lugnade henne och sa att jag hinner inte hitta på några dumheter eftersom jag jobbar så mycket. Jag borde ha sagt som Eddie Murphy "Show me the money!!"

På hemmafronten har jag världens underbaraste ungar. Ja äldsta sonen är inte hemma, han befinner sig på Roskilde. Han ringde hem och säger att han ger upp efter flera dagars lerinpackning. ALLT är blött och lerigt, kläder, tält, sovsäck.... Han skulle ha stannat till på måndag men ska försöka hitta en resa hem under morgondagen. Det ska bli skönt att få hem honom, jag har saknat honom så.

Men de andra två är i allra högsta grad hemma. Dottern sköter markservicen. Hon har koll på lillebror och ser till att han får mat i magen. I tisdags tog hon med honom på fotboll och igår hyrde de videofilm tillsammans.

Älskade, älskade barn, ni anar inte hur tacksam jag är att ni valde just mig som er mamma!

Så summa sumarum....med hjälp av min dotter är jag en djävel att lägga vardagspussel!!

Simsalabim!

Jag är inte typen som gnäller i onödan. Men just nu tycker jag att tillvaron känns lite knepig att få ihop. På jobbet dräller det in nya ärenden varje dag samtidigt som mina kollegor börjar gå på semester. I praktiken innebär det att vi som är kvar får en betydligt tuffare arbetsbelasting eftersom vi dels har våra egna ärenden att hantera, dels nya ärenden och dels vikarierar i våra kollegors ärenden. Jag har mängder av saker som måste skrivas och avslutas innan jag själv får semester och jag jobbar över i stort sett varje dag men känner aldrig att jag kommer i kapp. Jag vill här poängtera att jag älskar mitt jobb och skulle inte vilja byta. Vad jag vill ha sagt är att jag just nu tycker att vardagspusslet är en svår nöt att knäcka. Oavsett vart jag är känner jag att jag tillbringar för lite tid någon annanstans och borde prioritera annorlunda.

Nu har jag gjort en planering för att hinna med alla uppgifter som måste avslutas innan semestern. Jag måste erkänna att den kanske är lite väl tidsoptimistisk men det sista som överger människan är hoppet sägs det.

Så det var det....färdig gnällt för den här veckan.

Imorgon ska vi fira midsommar och min mamma som fyllt år. Så ikväll har jag förutom att förbereda maten och spelat dataspel med min son och hans övernattande kompis även scrappat ett födelsedagskort. Jag är riktigt nöjd med min kväll.

God Natt!

P.S. Är det i natt eller i morgon natt man ska sova med sju blommor under kudden? Om det är i natt så känns det rätt kört för min del. D.S.

Prioriteringar

Det har kommit till min kännedom att personer i min närhet disskuterar min kosthållning och huruvida jag kan laga mat eller inte. Inte för att det har någon som helst betydelse vad andra sitter och pratar om i min frånvaro. Jag bryr mig inte heller om vilka åsikter de har om mig. Är nog mest faschinerad över att mina matlagnings(o)kunskaper uppenbarligen är ett viktigt samtalsämne för andra. Då jag ofta skriver av mig tankar för att de inte skall fastna i systemet tänkte jag utnyttja det faktum att jag har en blogg. En blogg är ju som en vuxen-dagbok.
Så om ämnet är viktigt för andra så ska inte jag vara sämre. Jag ska också reflektera kring min matlagning. Jag säger ofta att jag inte kan laga mat men är det sant? Kan jag laga mat? För många år sedan sa en vän till mig att alla som är läskunniga kan laga mat. Jag är i alla högsta grad läskunnig och därmed så kan jag laga mat. Punkt!

Jag tror att det jag egentligen menar när jag säger att jag inte kan laga mat är; jag kan inte finna glädje i att laga mat. Jag tycker helt enkelt inte att det är kul att laga mat vareviga dag. På helgerna kan det ibland vara kul och när vi ska ha gäster är det kul. Men vardagsmiddagarna är bara förenade med bristande inspiration, tråkig mat och stress. Med tre aktiva barn är det svårt att få tiden att räcka till, hämta på fritids, skjutsa till/från träningar, handla etc etc. Jag har därför gjort ett medvetet val, att välja bort matlagning. Detta låter mycket värre än vad det är. Ni som tror att mina barn svälter och lider av näringsbrist kan sluta oroa er. Mina barn får mat varje dag! Jag har dock prioriterat att vara med mina barn istället för att stå vid spisen. För mig är det viktigare att utveckla relationen med mina barn genom att aktivt ta del av deras vardag. Jag har i många år varit närvarande under sönernas träningspass. På så sätt har jag lärt känna sönernas kompisar och deras föräldrar. När barnen var små tillbringade jag hellre min tid i parken med barnen än stod framför spisen. Ärligt talat så tror jag inte att bristen på långkok, storkok, grytor och andra märkliga tidskrävande anrättningar inte erbjudits hemma hos oss varit skadligt för barnen på något sätt.

Så jag konstaterar två saker...
1. Jag kan laga mat.
2. Jag prioriterar snabblagad mat för att få mer tid med barnen.

Men det är en sak jag finner märklig. När dessa personer diskuterar min bristande matlagningstalang så undrar jag bara när matlagningen per automatik föll på mitt bord. Tjänsten som kokerska har jag inte sökt!! Men jag kanske råkade tilldelas den för att jag är kvinna....
Hur som helst finns det många vuxna, eller halv vuxna personer i den här familjen och vi har alla mer eller mindre utvecklad matlagningstalang.

Om det är någon som fortfarande tvivlar på ovanstående uppgifter är ni välkomna hem till oss på middag.

Bloggkoma

Jag skulle kunna skylla mina bristande blogguppdateringar på att jag blivit bortrövad av någon rik miljadär och tillbringat den senaste månaden på någon tropisk strand och levt ett liv i lyx och flärd. Tyvärr är det så långt ifrån verkligheten man kan komma.

Men att skylla på tidsbrist låter så djävla patetiskt. Men tidsbrist och prestations ångest ligger bakom min bloggkoma.

Nu har jag dock lite tid över eftersom jag sitter vaken och väntar på att tonårsdottern skall komma hem. Hon har tydligen glömt nycklarna. Hon är en blondins dotter så vad kan man begära. Då jag de sensate veckorna inte tillgodosett mitt sömnbehov är risken stor att jag inte skulle vakna av vår fjuttiga dörrklocka eller av telefonsignalen. Vet inte ens om jag skulle vakna ens om någon idiot skulle få för sig att skjuta salut i sovrummet. Nä, då är det bättre att försöka hålla sig vaken.

Min hjärna tycks dock ha gått in i något dval-liknande tillstånd och kommer inte på något smart, roligt eller tänkvärt att skriva. Jag väljer därmed att återkomma en annan dag.

Ville med detta inlägg bara göra er uppmärksamma på att jag lever.

Ligger i hårdträning!

Det sägs att övning ger färdighet. Jag tog därför tjuren vid hornen och gav mig ut i djungeln av klädbutiker förra helgen. Med mig som guide hade jag min dotter. Hon skulle visa någon butik som hade Killah jeans. Jag misstänker att hon vill att jag köper mig ett eget par så att hon får ha sina jeans ifred. Då vi passerade massor av butiker på vägen dit så blev det en del provat. Jag hittade faktisk lite som jag köpte. Några Killah jeans köpte jag dock inte.
Efter denna utflykt bland vår- och sommarmode, provrum och galgar fick jag till min stora förvåning mersmak. Igår gav jag mig på egenhand ut i kläddjungeln igen. Det var jättekul och jag hittade massor av plagg jag gillade men jag köpte "bara" fem. Kände mig både lycklig, stolt och lyxig.
Men mycket vill ha mer, så idag gav jag mig ut på jakt efter sommarskor. Då jag har lite krav när det gäller skor är det inte den lättaste uppgift man kan tänka sig. Jag kan komma på flera lättare uppdrag t.ex. bestiga Mount Everest, pressa en kokosnöt genom ett nyckelhål etc.
Mina skokrav är 1. ingen öppen tå (mina fula tår får inte synas) 2. helst äkta skinn 3. Klackar, ju högre desto bättre!!
De snyggaste skorna hittade jag på Scorett. Problemet är att de är ganska dyra och jag kan ju inte nöja mig med bara ett par. Jag vill ju oftast ha olika skor beroende på vad jag har för kläder.

Det är bara att konstatera att jag har alldeles för lite tid och pengar för att tillfredställa den lilla shopaholic som börjar vakna till liv inom mig. Men jag tränar på det!

Det finns hopp....

Vissa dagar är så bra att man minns dem lääääänge. Det här är en sån dag. Det började redan på jobbet. Alla inbokade möten avbokades ett efter ett vilket medförde att jag hann dokumentera en massa uppgifter jag låg efter med. Jag skrev nästan klart en hel utredning. En börda från mina axlar försvann!

Efter jobbet skulle jag snabbt till yngsta sonens innebandy avslutning. Äldsta sonen hade hämtat honom på fritidsklubben och sett till att han kommit i tid. Jag skulle bara springa förbi en bankomat innan jag rusade vidare till avslutningen. En liten snabbtitt på Vero Moda skulle jag nog också hinna med. Och det var då det hände..... Där hängde MINA jeans!! Dom hängde inte där förra veckan då jag letade som en galning efter dom. Provade dem och självklart satt de perfekt. Hittade ett passande skärp och en top till. Hela inköpsprocessen pågick i cirka 8 minuter blankt. Jag blev inte ens barskrapad på köpet utan allt som allt gick det på 540 kronor. Känner mig mycket glad över att äntligen hittat ett par jeans som sitter bra på mig. Men också glad för att jag hittade dem alldeles själv, utan min nyanställda personal shopper. Det finns med andra ord hopp om att jag har förmåga att utveckla en viss form av shopping talang.

Men gladast blev jag nog när sonen berättade att vi hade något gemensamt. Han gillar det gamla kultbandet Nationalteatern och brukar tillsammans med sina vänner lyssna på Barn av vår tid på LP!! Då sonens far har sina rötter i 80-talets hårdrocks träsk tar jag åt mig hela äran av sonens utomordentligt goda musik smak. Glad, glad, GLAD!!

Livet är en fest...

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så saknar jag klädinköps-förmåga. Detta medför att min garderob är en katastrof. I vanliga fall bryr jag mig inte om det utan använder några säkra kombinationer. Men när jag blir bjuden på fest så uppdagas min garderobs brister. I fredags skulle jag på fest men den inköpsrunda jag genomförde i torsdags kammade ju noll i klädväg. Efter att ha rotat runt i min mycket begränsade klädsamling så hittade jag en kjol och en blus som skulle duga till fest. Men jag hade inga skor som passade till. Hade på fredagen lite tid över mellan två möten, snabbt, snabbt hitta ett par snygga stövlar. Krav = svarta, höga klackar, smala skaft. Hittade ett par shyssta. Var dock lite orolig för att de höga stilett klackara skulle ge mig skoskav och värkande fötter.

Party, party...det var inte i går. Jag dansade flera timmar i sträck i mina nya stövlar utan att få skoskav! Värsta party pjucken! Stället vi var på stängde och festen fortsatte hemma hos ett par kollegor som bodde i närheten. Tog sedan en långpromenad hem i natten. Tyckte att det var en bra idé eftersom vi inte bor sååå långt ifrån varandra. Men mitt i natten, i stilett klackar och men några glas vin innanför västen så var det nog inte den bästa idén. Hur som helst så kom jag hem....

Jag hade förträngt hur man mår dagen efter en lyckad fest...... Klev upp på riktigt vid 15-tiden. På kvällen gick familjen och såg Magnus Betnér på Boulevard teatern. Vi fick oss alla flera goda skratt. Han är inte bara en kul kille utan har även ett budskap i sina texter. Jämställdhet och rasism är hans hjärtefrågor och så kritiserar han media. Jag säger bara en sak....Magnus Betnér for president!

P.S. Tjänsten som min personal shopper är tillsatt....

Personal Shopper sökes!

Det är bara att inse faktum. Jag saknar shopping talang och är en total katastrof när det gäller shopping. Nja, inte alltid men när det gäller kläder.....till mig själv. Idag har jag tillbringat flera timmar i jakt på ett par jeans. Jag känner mig totalt lost bland olika modeller och märken. Hittar ett par jag tycker är snygga. Provar ett par som ser lagom ut....för små! Klä på sig igen, ut och hämta en större storlek. In i provrummet igen.....ok i midjan hemska i benen. I nästa affär upprepas samma procedur ochi nästa och i nästa osv.

Idag hade jag den STORA plånboken med mig så jag letade bland alla prisklasser, men icke!! Jag börjar ge upp hoppet....tror inte att de finns jeans till mig. Inga som är blå och snygga i allafall.

Men jag kom inte hem tomhänt...fick med mig två tröjor, en t-shirt, 3 par strumpor, en keps och ett par jeans.......till yngsta SONEN! Själv hittade jag ett par shyssta boots som skulle vara skitsnygga till ett par blå jeans......som jag inte har!!

Så är du en personal shopper som ser detta uppdrag som en spännande utmaning är du välkommen att lämna en kommentar. Som person bör du ha en stor portion tålamod, god kondition (många affärer blir det) samt kunna motivera mig när jag vill ge upp.

Märk din ansökan med: mission impossible!

Ett traditions dilemma

Alla familjer har sina egna traditioner. Ja, även om vissa säger att de saknar traditioner så är det också en tradition. I vår familj är vi, enligt mitt tycke, inga traditions-fanatiker. Med åren pyntas det mindre vid högtider, vi skickar inte längre jul- påskkort. Vi har inte ens en riktig julgran. Men vissa saker stryker inte på foten så lätt, julstrumpan och skattjakten. Då barnen var små var det relativt lätt att hålla dessa traditioner vid liv men ju äldre de blev desto svårare blev det. En viktig förutsättning är ju att barnen sover då tomten och påskharen kommer smygande på natten och lämnar sina gåvor. I vår familj innebär det att den stackars jultomten/påskharen får hålla sig vaken mycket länge innan han/hon kan utföra sitt uppdrag. Påskharens uppgift är att anordna en skattjakt. Den börjar alltid med ett brev från påskharen med en ledtråd vart de skall leta. På nästa ställe hittar de ett nytt brev med en ny ledtråd osv. Till slut hittar de sina efterlängtade påskägg. Förr om åren var reglerna sådana att alla barn skulle leta tillsammans och de som kunde läsa fick turas om att läsa. I år såg det ut som om den yngsta sonen skulle få leta själv, den äldsta sonen skulle inte sova hemma och dottern var på fest vilket brukar innebära låååång sovmorgon dagen efter.

Hur länge är man barn och skall delta i traditioner som hör barndomen till. Julstrumpan tror jag inte man växer ifrån. Men skattjakt...... De senaste åren har yngsta sonen fått leta själv. Är det schysst? Kan jag kräva av de stora att delta i sakttjakten för lillebrors skull? Eller ska jag göra om reglerna med olika deltävlingar så att alla deltar men inte samtidigt. Då jag... eller jag menar påskharen saknade lite fantasi i år så löstes dilemmat på följande sätt.

De äldsta fick helt enkelt avstå från jakten och fick därmed inget godis utan istället biljetter till Magnus Betnér som vi skall se tillsammans i slutet på april. De fick leta efter ett påsk-kuvert som var placerat, fullt synligt, i deras rum. Yngsta sonen fick en skattjakt helt enligt traditionerna men i år bestod själva skatten av en påskpåse fylld med godis och en biobiljett. Den djävla haren hittade ju inga ägg, vilken slarver!! Vi får väl se om den haren får ett förnyat uppdrag nästa år....... to be continued!

Distansförhållande

Jag kommer aldrig att hävda att jag är expert inom ett enda område. Jo föresten, jag är expert på att erkänna mina egna tillkortakommanden. Jag vill bara tipsa om hur man får ett förhållande att fungera. Jobba, jobba, jobba det är medicinen. Min kille jobbar just nu i Örebro, eller var det Karlskoga? Förra veckan var han i Malmö. I helgen var han hemma och det var ju mysigt.......men då jobbade jag. I morgon kommer han hem och då ska jag gå på kurs på kvällen. På onsdag kväll är han hemma och då jobbar jag. Men på torsdag kväll tror vi att båda två ska vara hemma samtidigt. Nu är det sån tur att vår nya STOOOORA soffa har levererats så vi kan krascha i varsitt soffhörn. Den är så stor så vi nästan behöver skicka sms till varandra för att slippa skrika så att den andra ska höra vad man säger.

Hur länge vi varit tillsammans?? Det är en definitionsfråga. När vi träffades eller tid när vi träffas? I kväll ska jag ägna mig åt annan njutning. Krypa ner i soffan med täcke och kudde, en god bok och en kopp kaffe. Det ska va gott att leva!!

En f.d. filmstjärnas bekännelser

För många år sedan var jag en rik och berömd filmstjärna i en stor svensk film....NOT! Men jag fick i allafall ett par hundra för två dagars jobb och man såg mig klart och tydligt i ett par sekunder i den färdiga filmen. Regissör för filmen var Kay Pollak och jag tyckte redan innan filminspelningen att han var en klok och sympatisk man. Filminspelningen ändrade inte min uppfattning snarare tvärtom. Filmen sågades, tyvärr, och det dröjde 20 år innan Kay spelade in en ny film. För min del betydde det slutet på min filmkarriär och därmed har film sverige gått miste om en STOR talang.

Hur som helst så träffade jag Kay för ett par år sedan. Vi pratade lite om ditten och datten, minns inte riktigt om vad. (blond....remember?) Men jag fick en så otroligt bra text av honom som jag satte upp på min dåvarande arbetsplats. Cheferna på denna arbetsplats var inte så bra på att ge beröm och uppskattning, speciellt inte till tjejer. Så efter jag satt upp texten på jobbet så började vi tjejer (typ 5 st) att berömma varandra mer. Jag hittade på nya ord så som multikunnig och megaklok.

Nu har det gått några år sedan dess och jag har bytt arbetsplats. Ingen skugga över min nuvarande chef, hon berömmer mig faktiskt ibland. Men jag är djävligt dålig på att ta beröm eller att erkänna för mig själv och andra att jag duger. För ett par dagar sedan hittade jag texten som jag fick av Kay. Den berörde mig lika mycket idag som den gjorde då och jag inser att jag har mycket att träna på. Första lektionen var i fredags då chefen kallade in mig på sitt rum för lönesamtal. Med texten i färskt minne så drämde jag till ordentligt och bad om flera tusen kronor i löneökning, jag är ju både multikunnig och megaklok. Vi får väl se om det funka.

Nu vill jag dela med mig av texten;

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull?

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.

Att du leker liten förbättrar inte världen.

Det är ingenting upplyst med att förminska dig, så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig.

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.

Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.

När vi är frigjorda från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.

Texten är skriven av Nelson Mandela 1994, han satt 28 år i fängelse. Han kom ut utan bitterhet.

Ut i det okända....

Vad är det som händer med dagens musik Sverige? Konserter anordnas nu för tiden på krogar med åldersgräns varpå en yngre publik icke göre sig besvär. Kris och panik!! Min dotter och hennes kompis vill gå på en spelning med någon artist som heter Mika (vem faan är det?) och som spelar på Berns där åldersgränsen är 18 år. Då min dotter är 17 år och hennes kompis 16 år så skulle de inte komma in även om de köpt konsertbiljetter. Min dotter har ringt Berns och kontrollerat vad som krävs för att komma in. Svaret blev....en målsman. Vafaan, på min tid behövde man inte släpa runt på nån gammal mossig morsa eller farsa för att få lyssna på sin senaste idol. Men nu är ju jag varken gammal eller mossig så min dotter frågade mig om jag kunde följa med. Som den goda mor jag är så är det klart att jag ställer upp och går på konsert. Det känns inte som någon uppoffring men jag måste erkänna att det hade varit roligare att se en artist som jag gillar. Jag tror att min dotter är lite av en tankeläsare och tyckte lite synd om mig som skall behöva lyssna på en för mig helt okänd* artist. Hon försökte muntra upp mig genom att säga, - Mamma, han är skitsnygg!

Så vem vet, skulle det visa sig att snyggingen kan sjunga också så kan det ju bli en riktigt trevlig kväll. Jag har ju världens bästa sällskap, min dotter och hennes kompis.

*Jag vill bara förtydliga att det inte beror på åldern att denna Mika är okänd för mig. Han är tydligen en ny stjärna som bara släppt en skiva. Så det så!

Låt tjejen köpa en glass!

Jag har en yrkesskada. Det är inte så att jag har ont eller lider speciellt av min skada men jag har svårt att koppla bort den på min lediga tid. Och det finns nog inget försäkrningsbolag i världen som skulle ge mig ekonomisk ersättning för "sveda och värk". Skadan yttrar sig så att jag observerar människor i tid och otid. Gärna par eller familjer. Själva observerandet kan jag inte säga att jag lider av utan det är snarare de känslor och tankar som väcks i mig som kan göra mig irriterad. Som idag till exempel, i affären såg jag ett par. Han var sv

eansk och hon såg ut att vara från Thailand. Hennes ursprung är inte så viktigt men de talade i allafall engelska med varandra. De såg väldigt nykära ut, höll varandra i handen och så...ja ni vet. Framme vid kassan vill hon ha en chokladkaka. Tydligen är det han som har hand om pengarna för hon frågar honom om hon kan få en. Han svarar då -du är egentligen inte sugen på choklad, du är hungrig och därför sjunker blodsockret och du blir sugen på sötsaker. Snäll flickvän som hon var så la hon tillbaka chokladkakan. Hon frågade om hon fick en glass istället. Han tittade då lite nedlåtande på henne och svarade -nej.

Alltså....jag säger ingenting om vart svenska män eller kvinnor hittar sina partners. Alla har väl någon gång hittat sin STORA kärlek på semestern. Vissa har plockat hem sina semesterfynd och fortsatt en relation med dem långt efter att semestern är över. Det spelar ingen roll om semestern utspelade sig i Kramfors, Norrköping eller på någon avlägsen tropisk sandstrand. Men om det nu är så att man väljer att ta med sin stora kärlek hem så förse då personen i fråga med egen ekonomi och hjälp honom/henne att bli självständiga i det land han/hon kommit till.

Tjejen i fråga var en vuxen kvinna som såg högts normalbegåvad ut hon skall inte behöva fråga om hon kan få köpa en så enkel sak som en godisbit. Ingen har heller rätt att behandla henne som ett litet barn och tala om för henne att hon är inte hungrig/törstig/trött etc.. Det vet väl hon bäst själv. Hon skulle nog garanterat ha ätit upp maten även om hon åt en godisbit innan.

Det jag vill ha sagt med detta inlägg är väl att alla bör fundera på hur de behandlar andra. Killen i fråga tyckte nog att han bara var omtänksam och snäll. Men risken är att tjejen anpassar sig efter hans regler tills hon tror att hon inte har något eget värde. Hon är ju så beroende utav honom eftersom han kan språket, känner till landets lagar och regler, står för försörjningen etc.

Men mest av allt ville jag nog spy ur mig lite ilska. Kanske säger inlägget mer om mina egna fördomar. Jag träffar ju trots allt många tjejer/mammor i min yrkesroll som behandlats illa av män. Jag känner många gånger en vanmakt över att jämstäldhetens vindar blåser så sakta och att vissa inte vet hur man stavar till respekt.

P.S. Det är inte tjejen i texten som har skrivit bloggen.

Look alike....

Jag har inte lyssnat så mycket på Sanne Salomonsens musik men jag har ändå bildat mig en uppfattning om henne som person. Jag tycker att hon verkar vara en cool brud som vet vad hon vill och som tycks veta hur man njuter av livet. Hon har dessutom en klädsmak som faller mig i smaken även om jag själv inte klär mig precis som hon. Därför blir jag både glad och lite stolt när jag då och då i olika sammanhang får höra att jag liknar henne. Jag liknar ju hellre Sanne än t.ex. Mona Sahlin. Senast i dag fick jag höra att jag var lik Sanne men att mina ögon var piggare än hennes. Bara därför ska jag ladda...nej jag menar köpa en av hennes skivor.

Ooops! Har jag gjort en tavla?

Jag vill på intet sätt tråka ut ur er som besöker denna blogg men just nu är det lite stilltje i min hjärna. I alla fall på fiffiga, kreativa och roliga funderingar. Jag vill förtydliga att detta inte har något med min hårfärg att göra. Men just nu är det full fart framåt, både på jobbet och privat. Så det förväntas av mig att jag agerar vuxen och tänker smarta, genomtänkta tankar helst med förankring i aktuell forskning. Detta medför att jag inte får tid till allt det där lustfyllda som jag vill ägna mig åt. Ja, som att blogga, scrappa och låta knasiga, tokiga och barnsliga tankar irra runt fritt mellan öronen.

Så för att inte tråka ut er med mitt, just nu, högst ordinära svensson-liv så ska jag visa er ytterligare en tavla jag gjort. Eftersom jag inte fick några kommentarer på den förra jag visade så känns det rätt säkert. Förmodligen så är ni så pass väluppfostrade att ni inte kritserar ett fiasko. Vilket känns tryggt för mig och in ger mig mod att kasta mig ut i tomma intet igen.

Denna tavla är jag lite mer nöjd med jämfört med den förra så..... ja, håll till godo!

P.S. Jag måste bara ta tillfället i akt och reflektera lite på det jag själv har skrivit under inlägget

"bojkott av melodifestivalen". Jag skrev att jag upplevde en vuxen gemanskap med min son då vi var på konsert tillsammans. Min fråga är bara hur vuxet är det egentligen att dansa, hoppa och sjunga med i texterna så att man blir alldeles hes? Jag bara frågar? Kom och skriv mig det på näsan den som kan.

Påtvingad relation!

Enligt min mor så tyckte jag om att lägga pussel när jag var lite. Det är inget jag minns men det finns tydligen bevismaterial i form av fotografier där jag lägger pussel och faktiskt ser ut att gilla det. Idag, x-antal år senare (inte sååå många år) har jag ett helt annat förhållande till pussel. Faktum är att jag inte vill ha något förhållande över huvud taget. Helt ärligt så vill jag separera från pussel. Men det förföljer mig som värsta stalkern. Överallt pratas det om detta djävla livspussel. Hur man ska få ihop bitarna (helst utan våld). Hur man mer eller mindre ska vrida sig ut och in för att få alla områden att fungera, familj, arbete, vänner osv. Men jag känner i stunder som dessa en stor förståelse med den trotsiga 3-åringen som skriker, -NEJ, VILL INTE!

Det finns ett talesätt som lyder "som man bäddar får man ligga". Nix, pix, jag går inte med på detta. Om lakanen är knöliga och kudden platt så åker jag till IKEA, köper nytt och bäddar om. Och nåt pussel har jag aldrig efterfrågat.....ge mig ett Monopol och "show me the money"!!!!

Men innan jag kan spela Monopol ska jag bara diska, skjutsa sonen till träningen, ringa dotterns sjukgymnast, planera morgondagens arbetsmöte, boka tvättstugan, skicka inbjudningskorten till sonens kalas, hänga tvätten, komma ihåg vart jag la lappen som ska tillbaka till skolan, dammsuga, ge fåglarna mat och vatten etc, etc, etc

Bojkott av melodifestivalen!

Min 18-åriga son frågade mig för en tid sedan om jag ville hänga med på Timbuktu konsert. Han vet att jag gillar hans musik men jag tror även att det fanns en förhoppning om att jag skulle finansiera biljetter...vilket jag också gjorde. Om sanningen ska fram så blev jag både glad och stolt över att han frågade mig. Själv skulle jag aldrig ha frågat min mamma något liknande då jag var i hans ålder. Nå väl, biljetter införskaffades och konserten gick av stapeln på Dabaser i lördags. Jag ljuger inte, men jag var nog äldst på hela stället. Men den här morsan vet hur man rockar loss! Det var trångt, det var svettigt, det var tung-gung och det var så djävla bra!!! Det var helt klart värt varenda spänn att missa melodifestivalen. Ola Salo släng dig i väggen...jag hade en döcool kille på scenen och en ännu coolare kille vid min sida. God dame, a hallelulja moment!!

Det är häftigt med musik. Det kan förena människor oavsett religion, bakgrund, kultur, etnicitet och ålder. Helt plötsligt står det klart för mig att det är stunder som dessa, då man känner en vuxen gemenskap med sina barn, som är belöningen på allt slit under småbarnsåren. Alla nattvak, blöjbyten och snutna näsor. Alla trista timmar i sandlådan, frusna fötter vid skridskobanan och alla förlorade sovmornar. För stunder som dessa var det mödan värt, skulle till och med kunna göra om det. Jag ser fram emot fler sådana stunder. Men det kanske är för mycket begärt att få hänga med till Roskilde.

Jag har gjort en tavla.....

Var på mässan i helgen och gjorde av med lite pengar. Kom hem med en liten godispåse fylld med papper, stämplar, knappar och lite annat smått och gott som jag inte kan namnen på. Problemet är bara att jag så sällan har tid att sätta mig ner och scrappa. Alltid är det något som ska göras. Nu när jag hade införskaffat lite nytt kände jag mig dock sugen att sätta mig. Upptäcker då till min fasa att skärmaskinen har gått sönder...alldeles, alldeles trasig var den. Hur kunde det hända, den står ju högs upp på en hylla???? Nu får jag dock en anledning att köpa en ny skärmaskin, tjoho! Jag var inte så nöjd med min gamla men jag hade inte lust att köpa en ny då jag hade en fungerande. Men det har jag ju inte längre. Problemet löst! Så den som gjorde det (sneglar mot barnen) kan erkänna nu. Jag kommer inte att bli arg. Tyvärr försvann skapar lusten så det blev inget scrappat. Jag får helt enkelt vänta tills jag ska gå kursen på Papprika.

Hade tänkt att så småningom visa upp det jag scrappat men nu är det så att allt jag gjort hittills har jag gett bort. Har inget här hemma som jag kan dela med mig av. Men jag tänkte ändå ta mod till mig och visa upp ETT eget alster. Det får bli den akvarelltavla jag är minst nöjd med. Vi får väl se om fortsättning följer.....

Personlighetsförändring!?!

Jag vågar påstå att jag inte är matrealist. Jag bryr mig föga om prylar och ny teknik. Jag ser ingen vits med att köpa, köpa, köpa... Jag kan förlora saker utan att känna saknad, det är ju trots allt bara saker. Jag saknar till exempel inte bilen som jag krockade för snart en månad sedan och som ska skrotas nästa vecka.

Men idag var jag på mässa där det fanns scrapbooking prylar och då hände nåt märkligt. Jag fick något lystet i blicken och i min hjärna upprepades ett mantra, åh va fint...köp den, åh vad fint...köp den o.s.v. Jag har börjat känna igen detta tillstånd för det infinner sig även då jag åker till Papprika. Det enda som hjälper är att köpa.....så det gör jag!

När jag så kommer hem med mina små skatter, det vill säga plast knappar, färgglada papper, stämplar, klister, små finger duttar och lite andra pryttlar som jag inte kan namnen på så kan jag sitta länge och beundra de små små tingest som nu är i min ägo. Jag som i normala fall är generös och som frikostigt delar med mig av mina saker börjar nu tänka i andra banor. De är mina...bara MINA! Något måste uppenbarligen ha hänt med min hjärna. Hur jag än försöker omprogramera den så är det bara en röst som säger.......................MY PRECIOUSSSSSS!!!!!

Förtydligande

Som jag nämnt tidigare så har jag en tonårsson. Något som denna son inte vill kännas vid. Det är inte så att han förnekar vårt släktskap. Det han protesterar mot är att jag benämner honom som tonåring. Han hävdar med bestämdhet och övertygelse att han är vuxen. Att bli kallad tonåring ser han nästan som en förolämpning. Han är orolig att mina läsare skall tro att han är en "fjortis". I normala fall är jag otroligt stolt över min son och har stor respekt för hans kunskap. Vi brukar dessutom vara överens i de flesta frågor, därför kom det som en överraskning att det råder meningsskiljaktigheter i denna (enligt mitt tycke) enkla fråga. Men för att förhindra eventuella missförstånd vill jag därför komma med följande förtydligande.

Ordet tonåring, som är bildat efter engelskans teenager, bygger på en observation av våra räkneords sammansättning: Orden tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, arton och nitton slutar alla på ändelsen -ton (på engelska -teen). En tonåring är alltså en person som är mellan 13 och 19 år gammal. (Wikipedia)

Min son är 18-år och därmed, enligt Wikipedia, tonåring. Alltså en tonårsson! Om han fortsätter att hävda motsatsen så kommer jag bara att svara -Not in my book!

Personligen skulle jag gärna slippa vara vuxen ett tag så om han vill är jag öppen för ett byte. Då kan han få betala hyran, skurar toaletten, tvätta, laga mat etc etc.

Förhoppningsvis skulle han inse att han inte är tillräckligt vuxen för att förstå hur bra han har det just nu...som tonåring!

Surt sa räven....

De flesta som oväntat och plötsligt stöter på en kändis eller någon snuskigt rik person brukar uppleva detta som en ganska angenäm händelse. Det sätter liksom en extra knorr på en annars så grå och vanlig vardag. Så var inte riktigt fallet när jag för ett tag sedan smällde ihop med en. För det första så var själva sammanstötningen av mindre angenäm karaktär. Mannen i fråga följde nämligen inte gällande trafiklagstiftning. Trots att jag panikbromsade och tillbad högre makter så var kollisionen ett faktum. PANG KRASCH BOM!!!! För det andra så visste jag inte ens att han var en känd rikis. Sån koll har jag. Han var dock noga med att poängtera detta faktum för mig.....flera gånger! Han var visst grundare till ett stort och världskänt klädmärke. Som om jag skulle bry mig.

Igår ringde de från försäkringsbolaget och sa att de inte kommer att reparera vår f.d. fina bil. Vi får helgen på oss att tömma bilen på privata ägodelar sedan kommer en bärgningsbil för att transportera bort vår bil för dess sista färd.....till bil-himlen!

Ersättningen vi får är en strunt summa i sammanhanget för det går inte att köpa en likvärdig bil för det beloppet. För en trebarnsfamilj är bilen guld värd och kan inte värderas i pengar.

Vad hände med rikisen då? Ja han stack väl till sitt hus på Tobago och har uppenbarligen glömt mig vid det här laget. För den utlovade klädkatalogen han skulle skicka till mig så att jag skulle få välja kläder som plåster på såren har jag inte sett röken av......

Favorit i repris!

Jag har gjort det igen..... ja, framkallat kort via nätet alltså! (Min framkalla-foton-via-nätet-oskuld försvann igår.) Det är väl ungefär som när man lärt sig cykla. När man väl lärt sig tekniken och kommit underfund med hur man ska synkronisera rörelserna så vill man bara göra det igen och igen och....IGEN! Skulle man trilla omkull så vill man ändå snabbt upp i sadel igen. Så ikväll gav jag mig i kast med att framkalla lite fler bilder. Eftersom jag kände mig lite proffsig och varm i kläderna så testade jag ett annat fotolab. Vad jag uppfattade som en nyfiken tonårs-son kom och ville vara med och välja bilder. Kändes trevligt att sitta tillsammans med ett gemensamt projekt. Själva inledningen fixade jag ganska bra om jag får skryta lite. Då menar jag själva väljandet och uppladdningen av bilder. Fick bara börja från början en enda gång eftersom jag tydligen klickade på nåt....en knapp eller nåt så att allt försvann. Men sen när det var dags för själva finalen så hände det nåt... I de lägena blir jag som Lilla Skutt ungefär, börjar stamma, spela på läppen och sjutton vet om jag inte börjar hyperventilera också. Vet inte riktigt vad som är så hemskt och farligt men man kan ju aldrig vara nog så försiktig när man har att göra med så högtekniska mackapärer. Då säger sonen med sin lugna stämma, -Lugn mamma! Varför tror du jag satte mig här? Jag kan det här, så här gör du......

Snopet! Jag som trodde att han kom och satte sig bredvid mig för att han var lite impad och ville lära sig lite om hur den moderna tekniken fungerar.

IQ chipspåse!

Jag ska gå en kurs i scrapbooking och då skulle man ta med sig minst 10 foton. Inga problem tänkte jag. Har ju hela datorn full av bilder. Kan ju inte vara så svårt att skicka iväg dem för framkallning. Lite klick, klick och så tjoff så åker de iväg ut i cyberrymden för att sen dimpa ner som perfekta papperskopior i min brevlåda. Men jag tror att det har blivit lite fel när de konstruerade mig. Jag tycks ha en dator-allergi som slår ut min annars så skärpta hjärna. Jag förstår att jag har tagit ett kort, det gör jag. Jag försår också att ju fler pixlar desto bättre. Men nu när bilden finns där i datorn och dottern har fixat líte med den. Hur vet jag då pixlar och storlek osv. Tänk om allt bara blir helt fel. Tänk om de kommer att skratta ihjäl sig på fotolabbet. Minns en gång när jag var tonåring och skulle framkalla bilder på 1-timme på Fotoquick på Drottninggatan. Jag tror det var det första stället i Stockholm där man kunde få sina bilder så snabbt. Rätt dyrt var det också vill jag minnas. Nåväl, tydligen så var mina bilder så roliga att personalen skrattade gott åt dem. När jag skulle hämta ut dem fick jag dem gratis. Personalen tackade mig och sa att ett gott skratt förlänger livet. Jag hade förlängt deras liv flera år. Så man kan säga att jag gjorde en god gärning. Så det är väl bara att skicka iväg mina bilder och hoppas på det bästa. Är det för mycket begärt att be om en kinderöverraskning, en godgärning, gratis framkallning och att bilderna blir i rätt storlek. För det kommer kännas djävligt fånigt att komma med min bärbara dator till scrapbooking kursen. Eller så tar jag scrapbookingen till nya höjder. Klistrar in bildskärmen i fotoalbumet och gör ett bildspel.

Skulle man tänka före?!?

Igår var vi och beställde en ny soffa. Den var STOOOOR! Även om vi pratat om det länge så blev det nästan som ett impulsköp. Det är så typiskt mig. Jag hittade en modell som var häftig och ett tyg som var snyggt och beställde. Inget funderande, inte gå hem och kolla om färgen passar. Nä....pang bom...nu beställer vi. Vart skriver jag på? Nu börjar ångesten komma. Tänk om den är för stor för rummet? Eller om färgen inte passar. Eller tänk om jag tröttnar på modellen och tyget efter 14 dagar. Eller att den både är för stor och att färgen inte passar. Ja, att hela soffan är FEL helt enkelt. Nu måste jag gå och våndas i 6-8 veckor innan soffan kommer hem för att se resultatet. Under tiden jag våndas ska jag ordna ett kalas för dottern som fyllt år. Gästerna ska få sitta i vår gamla "fulsoffa".

Mentor sökes!

Det är bara att bekänna färg på en gång.... Vad har jag gett mig in på. Såg att jag stavat fel och glömt nåt ord i förra inlägget. Men hur jag än försöker hajjar jag inte hur jag ska kunna rätta till mina misstag. Jag behöver en läromästare.....

Ja, ja....jag gör väl det då!

Mina två bloggande tonåringar har tjatat på mig att skaffa en egen blog. De behövde inte tjata många dagar innan jag kapitulerade och föll ner i blogträsket. Men jag vill bara förvarna om att jag inte kommer presentera några nya smarta teorier om hur vi ska lösa världsfreden eller utrota svälten. Ni som letar efter svaren på dessa frågor hänvisas till andra skrymslen och vrår på internet. Här kommer diverse förvirrade tankar presenteras och kanske, kanske kommer jag att visa bilder på mina konstnärliga försök (om jag törs). Har börjat scrappa men gör det hellre än bra.
Jag hoppas dock att ni känner er välkomna hit och att återvända till mitt skafferi då och då. Men jag kan inte lova att jag kommer att skriva så ofta så ha inte allt för höga förväntningar på denna blog för jag är både blond och blåögd.